Visst: vi fick uppleva en historisk fempluskonsert. Ett crescendo på en av Sveriges mäktigaste artistkarriärer.
Men de två biljetterna till Håkan Hellström på Ullevi är något av en skenmanöver.
Den egentliga huvudanledningen till att jag lurade Tilde till Göteborg var förstås för att jag skulle få återvända och bearbeta.
Få ”closure”, som det så fint heter på engelska.

Efter åtta år var jag nämligen tillbaka på Heden, där GIF Sundsvalls P16-lag stormade mot evig Gothia Cup-ära under sommaren –06.
Jag fick hoppa in i förlängningen av åttondelsfinalen mot brasilianska Pequeninos do Jockey – klubben som fostrat såväl Kaká, Ze Roberto och Julio Baptista och som hade en kort, rapp, knubbig Ronaldo-typ på topp som bara måste nått cypriotiska andraligan vid det här laget. Jag fick hoppa in enkom för att lägga en straff.
Över. Ganska högt över.
Jag minns att den brasilianske målvakten sprang fram några meter och gastade något på portugisiska och gestikulerade mot sina målvaktshandskar. Något om att, fritt tolkat, jag fokuserat för mycket på hans handskar; att han lyckats med sitt Jerzy Dudekande på mållinjen.
Jag ville säga till honom att ”du: jag har nog med mina egna hjärnspöken sedan gammalt”, att ”jag var spyfärdigt nervös redan långt innan jag ens stegade fram”.
Men vi vann ändå: de smäckra brassefötterna lade två i kryssribban.
I kvartsfinalen mot ett mycket sämre peruanskt gäng, som bara genom en feldömd straff lyckades kämpa sig till ett straffavgörande mot Norrlands pojkfotbollsstolthet, var det dags igen: den här gången spelade jag – på grund av skade- och avstängningstrassel – hela matchen och hade, på grund av en galopperande psykisk åkomma vi börjar se vidderna av först i vuxen ålder, inga problem med att på nytt stega fram.
Jag vet inte vad som flög i mig mot brassarna – en illa tillbakatryckt, men ur varje por utsipprande extremnervositet, antar jag – men jag övergav mitt beprövade vänsterhörn för ett lynnigt, förhastat nättaksförsök.
Mot peruanerna var jag lugnare. Jag visste att jag skulle återgå till ursprunsplanen; i den nedre gavel dit så många bollar säkert placerats mot bakstolpen i såväl Lilla VM-turneringar som lokala seriesammandrag genom alla år.
Min syster har flera gånger, skrattande, beskrivit den som ”den lösaste straff som någonsin slagits”. Att den peruanske lille spjuvern mellan stolparna i sakta gemak kunnat vandra dit och stillsamt plockat upp bollen.
Det gjorde han inte, av ren hövlighet?, men han slängde sig ner mot ena stolpen och tippade den taffligt studsande bollen utanför.

Där, nere i det vänstra hörnet, var han med sina peruanska små klåfingrar. Straffen påminde lite om den som Tobias Eriksson tofflade utanför mot IFK Norrköping, senhösten –08; straffen som gjorde att jag – oavsiktligt! – lät min tunga vinterkänga gå genom framförvarande plastsäte så att en rejäl skärva singlade ner några bänkrader nedanför. En aktion som fick en gammal, några sätpar bort, att komma fram till mig efter slutsignalen och väsa ett spottbelupet men välförtjänt ”FY!” i mitt anlete.
 
Jag hade missat en enda straff innan Gothia Cup –06, ett ögonblick av lättja mot en lönnfet burväktare i en avslagen tillställning i Forssa-cupen; nu missade jag två på en eftermiddag.
Vi var förvisso fler som missade, peruanerna gick vidare för att möta ett än sämre brittiskt lag i semin för att sedan förlora på straffar mot IFK Göteborg i finalen.
Hade vi bara straffsparkat oss förbi de spelmässigt underlägsna peruanerna så hade vi haft en ypperlig chans att ta hem hela turneringen och tillskansat oss evig Gothia Cup-ära. Vägen låg verkligen vidöppen bakom de spjuveraktiga sydamerikanska nävarna.
Jag tror det har satt sina spår i mig. Till exempel är inga av mina närmaste vänner sydamerikanska spjuvrar.
Ett halvår efter straffmissen, när det sållats till Tipselit-satsningar; när russinen plockats ur det som kunde varit en Gothia Cup-vinnande kaka, hade jag skrivit på för Division IV-klubben Sidsjö/Böle.
Vår bästa forward jobbade i baren på Daltons och rökte innan match. Folk satt storögt imponerande när jag, 16 år gammal, beställde läsk istället för öl ute på lokal. Jag hade femtio meter från pojkrummet till den gropiga a-lagsplanen och jag minns det som en av mina roligare säsonger i karriären.
I min första seniormatch, mot min moderklubb Medskogsbrons BK på Wiiforsvallen i det som senare skulle visa sig vara en tidig seriefinal, nickade jag in matchavgörande 1–0 på en hörna i slutminuterna.
Kanske var det till det bättre, att jag inte kunde luta mig tillbaka och suga på en Gothia Cup-guldmedalj när det gick emot; ja, betänk att en bättre straff kanske lett till fortsatta individuella succéer i såväl semifinal som final och det i sin tur kanske lett till att jag lyfts upp i Tipselit-samfundet; kanske till och med glidit genom gymnasietiden i de heliga mjukisbyxor som bara tillföll de intagna på det rikstäckande fotbollsgymnasiumet. Tvingats spela juniorfotboll i junioråldern.
Nej, att återse den straffpunkten på Hedens konstgräs gav mig nog själslig resonans efter åtta år av tvivel orsakade av peruanska fingrar.
Kanske vågar jag till och med slå en straff i match igen. Efter en uppväxt som obeveklig straffpunktsmördare har jag nämligen inte slagit en straff på åtta år; till och med avsagt mig ansvaret väl på planen när jag sett den peruanska spjuvervålnaden torna upp sig framför ögonen.
Det om det.