Straffet för att glömma sina hörlurar – som jag gjorde idag – är för högt.
Det finns vissa individer i kollektivtrafiken – loud talkers, som de heter på Seinfeldska – vars röster man inte kan ignorera; röster som skär genom metall och säteskuddvar som vore det rumstempererat smör.
Jag var tvungen att lägga ner min bok. Min läsarröst – från insidan av skallbenet, mind you – kunde inte överrösta rösten från tre-fyra sätpar bort.
Det är förstås orimligt och orättvist.
På samma sätt som jag – en människa av enkel, folklig stör-mig-inte-natur – behöver komma ihåg mina hörlurar på morgonen borde dessa erkända högpratare behöva komma ihåg att ta med sig två plåtburkar med tillhörande snöre, för dessa skränande samtalare att samtala i.