Kollektivtrafikshjulen satte oss i rullning kring sexrycket på onsdagsmorgonen och så fort Tilde vände ryggen till efter lunch så låg jag där på bäddsoffan likt ett dävet sälakid.

Om Colgate gjorde reklam för nya tuggpotatisar för folk med så pass skeva tänder att de ogärna visar dem vid smil; ja, då skulle den kunna se ut så här.


Första gången jag var här schasades vi av bryggkanten som vore vi herrelösa byrackor. Nu vältrade vi oss i filtar och medhavda kaffekoppar. Jag vet inte varför mitt skärgårdsförtroende är så pass stärkt – men igårkväll hängde jag en tjocktröja över mina axlar och knöt en i ärmarna frampå bröstet, som en osympatisk seglare.

Jag var tvungen att kompensera denna moderata fadäs genom att låta Ebba Grön – förvisso tolkad av andra, i lugnare tappning; skärgårdifierad Ebba Grön – skräna ur den medhavda högtalaren vid middagen.

Notera den grå tröjan, ihopskrynklad till höger: alldeles nyss hade den vilat på mina axlar, med hjälp av den skärgårdsknop som medföljer instruktionsmanualen till en rosa-blå Henri Lloyd-tröja.

I remember when your head caught flame
It kissed your scalp and caressed your brain
Well you laughed, baby it’s okay
It’s buzz cut season anyway

(Nej. Det är det aldrig.
Men jag sprang just till handelsboden, sprang hem med en kasse full i ägg och mjöl och när jag skulle leverera pannkakssmeten-waiting-to-happen till Tilde så var hon i full färd med att beställa två Way Out West-biljetter till priset av en. Å, som jag älskar henne och hennes fyndnäsa.
Allt är, just nu, alltså just nu!!!; i denna minut!!!, mycket fint.)