Jag bifogar av oklar anledning kvällens blixtgynn, trassligt nedsmattrat på ett antal minuter, i bildform:


Att denna ihoprafsade sammanställning tilläts hänga som någon form av pestmelerad råttsvans till Simon Banks mästerliga slutsignalsepos – kanske det bästa som någonsin levererats så tätt inpå en domarvissla? – är förstås olyckligt. Dylika blixtgynn hör hemma på Pirkt.se och Pirkt.se allena.
Jag har slut på tankstreck, jag har slut på utropstecken; detta femdagarsskift har bitit sig in i märgen och tagit ett par rejäla sug.
Och när jag slutligen skulle entledigas bussledes så verkade någon frustrerad brasse ha skenat iväg med 591:an mot Livgardet. En halvtimmes nattbussförsening är ett par dagstimmsr lång; man får konvertera enligt gängse hundårsnorm.
Jag vill, det känner jag, oroa mig mindre för David Luiz fortsatta mentala välbefinnande och mer för människorna i Gaza.
Jag känner så varje dag nu. Igår satt jag på en buss till Kopparvallen med fuktade ögongipor.
Det om det.
Imorgon åker jag åtminstone till Sundsvall. Har jag någonsin uttryckt mig så?