Detta är min 02.19-hemkomst till radhusidyllen. Det är i sanning inte det sämsta.
Och imorse, för första gången sedan… sena april?, fanns det dessutom tid att förlusta sig i solljus. Detta på balkong; en ynnest jag förstås bara har till låns som tillfällig kattvakt.
Men en dag, sanna mina ord, så ska jag sitta på en egenägd – nåja, åtminstone egenhyrd – balkong. Det är ett av mina främsta livsmål.
Väl på balkongen lyckades jag för en gångs skull göra mig rättvisa med en bild.

Titta på de där hängande kinderna, den veckmelerade halsen och de påsbelupna ögongiporna: jag formligen strålar av den sortens passivtaggressiva rondör som omger gamla avdankade mittbackar. En blek Winston Bogarde.