Jag missade den holländska överkörningen av spanjorerna – men fick istället ta del av Arcade Fires överkörning av samlad svensk hipsterelit på Gröna Lund.
Det började lite småtrassligt och trevande, men eskalerade till slut – efter ett mikrofon– och ljudstrul som mer än något bevisade bandets live-storhet – i ett slutligt konfetticrescendo.

Bäst: Jag älskar ”Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)” och hade jag fått chansen hade jag alltid lämnat alla rum till tonerna av den. Arcade Fire klev också av till just den – innan man klev upp och bjöd på Abba-cover, ”Normal Person”, konfettimelerade ”Here comes the night time” och allsångsmäktiga ”Wake Up”.
Ojvoj; hela avslutningen var som att bli penetrerad i örloben av en sockervaddsstav.
Sämst: Jag missade det här målet i realtid:

Ikväll har jag tänkt ta tag i mitt VM-kikande på allvar.
Quit these pretentious things and just punch the clock.
Jag ska ju agera lajvgynnare – en tjänst som varit samhällsbärande sedan de gamla grekernas dagar – under VM-slutspelet; sitta och textledes rapportera om samtliga VM-matcher som faller under min skiftgång.
Jag ser faktiskt mycket fram emot det – och jag hoppas att åtminstone några av er väljer att hålla mig i den virtuella handen i VM-soffan. Det rubriksätts märkligt nog inte som ”ALLMÄNT LAJVGYNN” utan det brukar gömmas undan under ”Just nu:”–rubriker om aktuella VM-matcher.
På måndag kliver jag på, fram tills dess finner ni den eminente Per Bohman bakom samma spakar.
Först ska jag hinna gå på Kentfest.
(I detta tillrättalagt likesjagande tidevarv väljer jag att inte nämna att jag i detta nu, iförd fleecetröja, sitter och dricker varmt vatten med ingefära och honung och kallsvettas i en nättare feberdimma.)