Under tisdagskvällen var jag ut och tog ett par öl på lokal med en kollega som ”ser ut som en mycket sötare Joel Kinnaman”, enligt burdus ung mö som stövlade fram.
Jag fick förvisso också höra att jag ”såg ut som en mindre sympatisk Carsten Jancker” av en tyskättad dam.
Det är inte heller det sämsta.
På onsdagsmorgonen åkte alltså jag och Tilde till Göteborg.
Redan på perrongen hjälpte jag ett litet kid att lyfta av hans stora väska av tåget. Det kändes naturligt.
I Stockholm hade jag antagligen givit honom en lavett i nackpartiet så fort han börjat gny, sagt åt honom att sålla sig till arbetslinjen.

Det är någonting i luften, antar jag, eller i förväntningarna, eller i det göteborgska sorlet – någonting som gjorde att jag sög i mig även ett grådaskigt Göteborg på uppstuds.
 Vi bor hemma hos min nu bortresta syster. Det är en stor del i finansieringen av denna utflykt.
Hon har ingen kaffemaskin. Jag har närt en tedrickare vid min barm.
Allt är inte guld och sympatiska granskogar i Göteborg dock; utanför knuten hittade jag den här Sverige-vänliga etableringen:

Rakar de bara ens skalle utan frågor eller kan man också komma in med en skrynklig, urklippt bild på Jimme Åkesson?
På kvällskvisten tog vi oss till Majorna; ett område jag gillat länge, enkom på grund av namnet, utan att ha satt så mycket som en giktbelupen portvinstå där.


Detta är den internationellt erkända ”nu har jag väntat på min spanska plockmat i femtio minuter!!!”-minen. Snart skulle sinnesfriden tapas.
(Konstpaus för att Ingvar Oldsberg ska slå i jättelik cymbal)
Det tog nog, på grund av ugnstrassel, dryga timmen innan det tågades in med spanska smäckerheter och det var väl nära att leda till viss gramsenhet i sällskapet; men när notan väl kom så var nog – helt oförhappandes, utan kommentar – nära halva summan bortdragen av göteborsk gästfrihet.