Det gick så sakta, en ytterback fick posera som anfallare och vi var, under stiltje och tyst acceptans, på väg mot ännu ett premiärdebacle. 
Men så: bytet, skottet, målet!!!, uppflygandet ur sätet!, kramen!, känslorna!, de bubblande känslorna!!!
Ojvoj: det hade varit fint att vara tillbaka i Allsvenskan – men det var förbannat fint bara att vara tillbaka i plastsätet. 
Och ännu finare att få lämna det i tid. 
I tid, ja: jag hade bokat in en tågresa tillbaka till Stockholm vid 18.03.
Så jag lämnade mitt säte och sprang från matchen vid 17.48: med sju-åtta minuter kvar på matchklockan (matchstarten var något försenad på grund av en fin manifestation mot våldet).
Jag skyndade mig från arenan som vore jag rädd för min egen hälsa – och ja: med facit i hand så jagades jag ju av en annalkande hjärtsvikt.
För Marcus Danielsson rev, om mina uppgifter stämmer, ner en grönklädd i straffområdet – och så var det straff för bortalaget i sista stopptidsminuten.
Det straffbeskedet hade nog inte mitt ringrostiga fotbollshjärta tagit emot så väl: själva domarvisslan hade bildat ärrvävnad över hela hjärtmuskulaturen.
Nu slungas jag tågledes mot Stockholm – efter att ha sett GIF Sundsvall försynt tassa sig de första stegen framåt mot Allsvenskan.
Folk som säger sig veta – oddssättare, spåmän, schamaner och andra gynnare? – tippar  GIF på en direktplats. Kontinuiteten!, har förutsägarna gastat i kör under våren.
Och jo: nog var det i stort sett samma elva som traskade ut – men inte osade det särskilt mycket direktplats om laget för det, just i dag.
Bollinnehavet (punkt ett: ”Styra matcherna”) var rejält, men på tok för långsamt.
Rúnar Már Sigurjónsson (jag chansar ut apostroferna här, det medger jag) hade en fin stöt på bollen, riktigt fin, men den användes mest till att stillsamt byta flank från ytterback till ytterback. De konkreta, raka framstötarna lyste med sin frånvaro och inte ens den längre färdballaden på Johan Eklund (även i år ohotad i luftrummet) provades med någon frekvens.
Rull, rull, rull. Noll–noll-noll.
Man måste ha vetat att ett Mats Gren-löst J-Södra skulle komma och lägga sig lågt borta mot en av de stora seriefavoriterna: det kan inte ens ha förvånat den fotbollstränare som väljer att viga en av två anfallsplatser till en ytterback.
Han är inte ens en omskolad ytterback, Eric Larsson: han är en ytterback.
Och han spelade ganska precis så som man kan förvänta sig att en hastigt uppslängd ytterback skulle spela: kroniskt fel i positionsspelet och utan att lyckas utvinna någonting alls av sin snabbhet i djupled.
Eric Larsson på topp är förståeligt vid underläge i 83:e – närmast tjänstefel i en seriepremiär från start.
Speciellt då både Pa Dibba och Simon Helg – anfallskompatibla spelare med exakt samma kvalitet (”snabb”) som högerbacken Larsson – finns att tillgå.
Jag tycker att bytet hade kunnat komma i paus, nej!, bytena: Chennoufi hade uppenbarligen en så pass tung dag att inte ens ”han kan alltid hitta på något som avgör”-argumentet räddade honom.
(Man omskolar anfallare till ytterbackar – inte tvärtom. Det är sedan gammalt. Inte ens Andreas ”Herminator” Hermansson undslapp ytterbacksomskolningen. Finns det ens något lyckat exempel där en fullvuxen ytterback gått och blivit anfallare?
Att anses ”lite rapp” och hux flux slängas ut på en defensiv flank är uppenbarligen enklare än att vara ”lite rapp” och helt sonika kastas upp som anfallare.)
Men först efter timmen kom Joel Cedergren ner från sin läktarplats och började mumla någonting i Roger Franzéns örlob (”jag tror att tempot är lite lågt, men jag var lite skymd bakom en pelare i vissa vinklar så det kanske inte stämmer”?) – och inte förrän efter knappa 70 kom bytet.
Och den här gången räckte det.
Pa Dibba visade att han kände till den gamla klyschan att ”en drömvänster (borta mot IFK Göteborg i cupen!) är ingen drömvänster – men två drömvänstrar är en startplats borta mot GAIS”.
Johan Eklund – o, så han kommer bli viktig i år igen – var iskall, höll i bollen och släppte i precis rätt stund – och Dibba drog till.
Jag satt precis i linje med bollbanan och flög ur plastsätet simultant med att Dibbas vänstermissil borrade sig förbi Anton Cajtofts* nävar och upp i första krysset.
Är det kanske den enda gången jag inte alls tänker: då ett GIF-ledningsmål nuddar baknätet?
När jag bara hängiver mig?
Jag flög, jag skrek, jag kramades: väckte till liv allt det där som hinner försvinna under det här solsystemets längsta säsongsuppehåll.
*= Martinsson trodde han hette Caj Toft: det hade varit namnelvematerial!
Och det skulle visa sig räcka.
Schamanerna kan få rätt!, de som tippade GIF i serietopp och Dibba!, Dibba!!!, som skyttekung!, och bollen är rund och allt är möjligt och Viktor Rönneklev är bara 32 år gammal och den allsvenska drömmen lever.
Och vi är igång.
Och jag märker att jag – hur besviken jag än varit över att tvingas (ja: tvingas!!!) vara kvar i Superettan – saknat den här serien.
PS. Tommy Naurin räddade straffen i nittioandra. Årets räddning, säger man redan. Jag är mycket glad att jag missade den.

Bilder: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com.

Betyg: 

Tommy Naurin 5
Årets räddning, det såg man ju hela vägen från parkeringen järnvägsstation.
Robert Lundström 3
Försökte, under den första halvlekens värsta stiltje, åtminstone överlappa Sliper. Räddade ett halvt friläge defensivt med sin väldiga snabbhet.
Marcus Danielsson 3
Felfri defensivt – men loj, närmast arrogant!, med bollen vid fötterna. Har en del i det låga bolltempot.
Jon Gudni Fjoluson 2
Sattes inte på några större prov defensivt, men visade åter upp sin fina vändningsfot.
Dennis Olsson 2 
Habil. Att Tommy Naurin ropade ”skjut!” när Olsson hade bollen ett par meter in på offensiv planhalva säger en del om att man i truppen har viss tilltro till hans vänsterfot.
Daniel Sliper 3
GIF:s mest initiativrike i första halvlek och Slipers klokhet fungerar så väl ihop med en överlappande ytterback. Mattades i andra.
Kevin Walker 3
Rivig, slitig och ofta på plats – men vek i femtio-femtio-duellerna?
Rúnar Már Sigurjonsson 3
Efter den luddigt frånvarande hösten och rapporterna från dennes träningsmatchsinsatser så var det mycket glädjande att se honom ta för sig. Fin stöt på bollen, ofta få tillslag och tuff (vid något tillfälle nästan brandgult tuff!) i duellerna.
Adam Chennoufi 1
Hans allra svagaste GIF-match. Lyckades tyvärr inte med något och han (han!!! Som gjort saker med en fotboll som fått mig att gå och tvätta ögonen!!!) verkade inte alls vän med bollen och tog felbeslut som vore det en nervös debut. Jag hoppades verkligen att han skulle blomma ut i år – men premiären var om något ett stort steg tillbaka.
Eric Larsson 1
Låt den gemensamma GIF-hjärntrusten inse att han aldrig igen kan peta både (!) Pa Dibba och Simon Helg i en renodlad forwardsroll. Han är inte omskolad: han är bara en virrig högerback som fått instruktionen att ”hålla sig där längst uppe”.
Johan Eklund 3
Faktumet att Johan Eklund fortfarande, även i år, är huvudet högre (eller bättre) än sina motståndare borde ha utnyttjats mer i uppspelsfasen – åtminstone efter ett par backlinjerull fram och tillbaka – då andra konkreta alternativ verkade saknas. Perfekt framspelning till målet när J-Södra bjöd på omställningsläget.