I tisdags skickade jag in ett bidrag till en pratbubbla-till-bild-tävling i Metro. Och förlorade. Mot en simpel ordvits om ull.
Och i torsdags morse vaknade man upp till minusränta och rödgröna skolfrågeryggdunkningar åt Janne Björklund.

Inte konstigt att man kände sig nödgad att fly iväg på torsdagskvällen.
Till Norrköping och tredagarsfestivalen Where’s The Music.
Har man gjort ett gott första intryck på ens nya jobb om ens chef med hundraprocentig övertygelse tror och antar att man ska åka iväg på en tre dagars jazzfestival?
Är det då man vet att man interagerat för närgånget med Fredrikstads Jazz- och Bluesklubb?
Är det ett gott förstaintryck att bara åka iväg, vind för våg, en torsdagkväll och lämna (det förvisso än så länge icke-existerande) arbetet därhän på fredagen? Därom tvista de Magdalena Ribbing-lärde.

Alice Boman bjöd sedan på fina, men över en timme lite väl likriktade!!!, toner. Ida Redig kommer säkert toppa alla listor jag inte läser i vår. Och Magnus Ekelund var ju mycket finare under egen flagg, men Kitok sjunger om norra Norrland och det är ju alltid bra.
Där: tre en-menings-recensioner.
Vi bor i en lägenhet värdig en målvaktstränare i IFK Norrköping och ikväll ska vi se Hello Saferide, Beatrice Eli och till sist delar av den svenska hiphopeliten. Eller om det var jazzeliten.
Om någon vet något man bör göra when in Norrköping – att ”sitta ner och diskutera hur man är bra i det tysta på ett allsvenskt innermittfält med Andreas Johansson” går inte då han är på läger vid Medelhavet – så har den här portalen ett kommentarsfält där (tro det eller ej) den översta rutan är en valfri pseudonymruta och inte en ”är du en robot?”-fråga där lösningen är ”hog”.