Det mesta är redan sagt om träningsformen yoga, från när jag hösten 2011 (i ett infall av nästa-år-ska-jag-spela-i-Superettan-ambition) bestämde mig för att prova samtliga av IKSU-etablissemangets träningsformer:

Men igår var jag tillbaka på den icke-medhavda yogamattan. Och jag var det lätt förkyld.
Då yoga till stora delar handlar om ens andning – att fokusera på den, att bli ett med den, att formligen idka älskog med den – var varje djupandetag (som alltid skorrade till i ena näsvingens innanmäte) att ha en näsvis farbror intill sig som påpekade att ”du låter lite snörvlig?” och ”du kanske borde gå och snyta dig?”.
När yogaläraren med vän stämma välkomnade en ner i hundens viloposition var allt jag uppfattade ett pekfinger i revbenet och den mentala figuren av en uppfordrande farbrorsröst som påminner mig om att köpa nässpray.