Jag uppskattar att närmast samtliga av denna portals läsare – förutom min mor och min far och eventuellt min gamla huskatt – var på plats på Studenternas bortasektion igår.
Vi var goda 450 stycken, enligt Urban Hagblom som till och med tvingats ta med sig den walkie-talkie han vanligtvis bara nyttjar på hemmamatcherna.
Ljudnivån var inte massiv; det var ingen mobb av knallskottskastande ultras på plats. Det var barnfamiljer, pensionärer, unga tjejer och luttrade farbröder: en supporterfalang som släckte bengalerna utanför arenan och gjorde sitt bästa för att hjälpa till när unge klackledaren Pontus Bäckström gastade stämbanden ur led. När Robert Lundström (bäste GIF-spelare) täckte ut ännu ett inspel över sidlinjen vrålade min vän Martinsson – med ett par Smultronfestis innanför västen – från högst upp på läktaren till sin gamle lagkamrat:
”Jag älskar dig, Robban! Har du två biljetter till nästa hemmamatch?”
Det var så familjärt och fint. Och så, plötsligt: den vilda, hoppande, kramande glädjen som bara en Johan Eklund-toffel i bortre kan frambringa.
Jag sprang lite emellan pressläktaren – jag jobbar på något!!! Hav tålamod!!! – och klacken, och efter matchen stack jag in näbben i ett omklädningsrum som närmast vibrerade av säsongens starkaste ”det ska va’ gött å leva”-allsång.
Titta. Inte ett höstspöke så långt ögat kan nå.
Därmed skulle jag inte säga att det är nära nu. Aldrig yppa att man har en fot här eller där.
Jag stod i klacken när avancemanget skulle säkras hemma mot Degerfors 2007, när Andreas Drugge sänkte seriens överlägset bästa hemmalag – man hade ju knappt släppt ett baklängesmål!!! – med en snöplig 1–0-strut från ingenstans. Hur man sedan var tvungen att ta Starke Arvid-hissen ner i underjorden innan den mirakulöst och oförklarligt vände upp i allsvenskan.
Och om ni skulle höra någon Sundsvalls Tidnings-medarbetare så mycket som yppa ordsföljden ”man kanske skulle trycka upp några löpsedl…” så vill jag att ni skyndar dit och fäktar: