Det stod och vägde idag, detta fotbollsår.
Visst: jag gladdes lite, sken upp i ett sekundlångt smil, när jag såg att Selånger slagit järnhandelsbygget Ånge IF (jag är generellt för vidöppna gränser i samhället – men jag vill ändå begränsa inflödet av pollettsugna Bundesliga-proffs i Division II Norrland) — men mitt fotbollsrelaterade välmående hänger egentligen enbart på GIF Sundsvalls sköra resultatsradstråd.
Och efter 2–7 på två matcher efter sommaruppehållet har även den allra tröttaste lokaltidningsjournalisten ropat ”höst!”. Med all rätt; senast mot J-Södra ville jag nästan gå in och nördigt Kalle Karlsson-rita kring det obefintliga kollektiva försvarsspelet.
Och inför ödesmötet – jo, vid poängtapp hade jag varit redo att släcka ner allt allsvenskt hopp – mot Gais, detta relativt namnkunniga blysänke; nu förstärkt med PO Ljungs hjärnbalk, så var jag förstås väldigt orolig.
Helt i onödan, skulle det visa sig.
 
När det går tungt kan man studera varför, grotta ner sig i vad som inte fungerat; analysera ner på molekylnivå varför inte Robban Lundström täcker ytan mellan sig och sin mittback – eller så kan man, tydligen, ”försöka gå igenom hur vi känner oss när vi spelar bra”, som Kevin Walker sa till mig.
Och dit hittade man tillbaka – med råge! – från minut ett. På rätt kant (den offensivt starkare ytterbacken ska förstås få spela på favoritsidan) kunde Robert Lundström omgående servera Johan Eklunds panna och den hittills så till synes självförtroendetömde Adam Chennoufi kunde plötsligt Marocko-finta (åh, som jag hatar denna ständiga Robert Perlskogifieringen av min person) fram 2–0-mål från egen planhalva.
Roger Franzén sa till TV12 att man under veckan pratat mycket om hur man ”inte ville ha rädda spelare där ute på planen” – och det budskapet verkar ha gått in. För nära på första gången den här säsongen formligen lyste det om Adam Chennoufi, som vore han tillbaka i en futsalhall i Ålidhem.

Pa Dibba och Robert Lundström i all ära – jag undrar om inte den mentale tränaren Stig ”Positiva Kicken” Wiklund gärna vill tillskriva sig assistpoäng på de första snabba målen.

Dagens inspiration: DET ÄR I UPPFÖRSBACKARNA DET AVGÖRS
— Stig Wiklund (@positivakicken) August 3, 2014

Något gjorde man väldigt rätt under veckan, det står helt klart.
 
Jag har sett både Halmstads och Örebros och till och med Brommapojkarnas matcher i helgen och uteslöt efter det – då med 4–1-debaclet mot J-Södra på näthinnan – att Giffarna skulle ha någonting att sätta emot i ett eventuellt novembermörkt kvalspel mot allsvenskt motstånd.
Det står jag väl kvar vid, trots gårdagens propagandaartade uppvisning. Det är ett mellanår detta – egentligen ett år för att sanera ekonomi, paniksälja villor och överleva – som så oerhört passande sammanfaller med ett ordentligt mellanår för hela Superettan.
Och med 4–0-råg i ryggen och bara två poäng upp till ett Ljungskile – som enligt alla fotbollstruppmässiga naturlagar inte borde ha tre månader kvar i sig – och ett Hammarby – som svajar så mycket i prestationerna att Nanne Bergstrand i tid och otid velat äta upp Robert Tennisberg på presskonferenserna – så har jag plötsligt åter drabbats av det farligaste man kan drabbas av inför ett par kommande höstmånader; jag har drabbats av hopp*.
*= Känslomässig svulst som tids nog äter upp en inifrån, inte sällan i kombination med andra följdsjukdomar (se: ”Mikael Boman-tå”).
 

Foto: Anders Thorsell.
”Vi kavlade upp ärmarna”, sa Kevin Walker till mig (i citat som var menade för Sportbladet och som jag egentligen inte har befogenhet att använda på en portal som en gång benämnde hans Sälen-turné med Sean Banan i nidande ordalag). ”Vi ser ut som ett lag som ska kämpa om en plats i Allsvenskan igen.”
Tacka för det. Det blir nog en höst av det här också till slut. En sådan ska vi ju ha.
 
Jag måste också få peka lite på valda delar av Gais problematik. Jag ska inte bli för långrandig – men tänkte ändå att det fanns tid för en kort analys genom förhandsgranskarens ritverktyg.

 
Som namnkonnässör måste jag dock, mitt i denna GIF-eufori, besviket få lyfta faktumet att Franzén och Cedergren valde att plocka in Leo Englund när matchen väl var avgjord – istället för att presentera +++++-namnet Granit Buzuku för svensk elitfotboll.
Fotnot: Den förre GIF-talangen Kion King, med meriter från pojklandslag och namnvärldslag, spelar numera i Division III Södra Norrland där han gjort 7 mål för Strands IF under våren. Måtte GIF ha kvar någon form av delägarskap.