Jag var ute och sprang härom dagen.
En gång i tiden gillade jag att löpa. Jag var en tvärhand hög, hade inte börjat växa, inte börjat få muskler, min späda barnakropp hade inte ens lärt sig vad en ”känning i baksida lår” var (flera år senare lärde jag mig att det var det som Hasse Bergh ådrog sig i tid och otid; i vuxen ålder har jag funderat ifall det sammanföll med större travhelger).
Jag gillade att löpa. Jag gillade också bandet Five.

Jag var, kan vi konstatera, ung och dum.
Sedan växte jag. Blev lång, gänglig; på tok för gänglig på tok för snabbt – min ryggrad slingrade sig mot skyn, skevt och okontrollerat som viltvuxen humle. Jag blev inte bara klädsamt sävlig, jag fick förstås också fysiska komplikationer: en gång fick min far åka till en träning för att där trä ett nyköpt knäskydd – ett sådant som åldringar använder vid racketvevningar – över mitt ena ben.

Då var jag var fjorton. Min far hade, i mina pompösa tonårsögon där jag ännu inte (till skillnad från nu [[källa?]]) gjort mig någon annan persona än den snurrfintande innermittfältaren från Medskogsbron, lika gärna kunnat applicerat en Tena Lady-pläd innanför kalsonglinningen.
Jag tror att knätrasslet berodde på att min ena höft satt någon halvmeter högre upp än den andra. Jag krummade mig fram på innermittfältet – som en gänglig vätte, alternativt en kringsmygande porrtidning-i-skogsbrynet-kompatibel byfåne – i GIF Sundsvalls P89:s b-lag; ett av hela distriktets då allra sämsta kollektiv.
Sedan dess, någon gång, har jag inte tyckt om att springa.
Inte alls.
Men härom dagen gav jag mig alltså frivilligt i kast med denna snöbollsrörelse, detta fenomen som verkar sluka alla i dess väg; som får vanligtvis sansade individer att drapera sig i spandex och sticka tassarna i ett par vantar.
Och – förlåt om jag trampar några på de ömma, vantbeklädda tårna – men jag förstår fortfarande inte.
Inte alls.
Det skall sägas att min kropp fortsatt sargad och synnerligen ickekompatibel för långa och inte sällan asfaltsbeklädda löpsträckor. Av otympligheten i mitt steg att döma måste det för en utomstående ha sett ut som att en tunn, späd ”The Rock” (Fast & The Furious-skådisen; en man som tydligen finns i min referensram: antagligen under ”Män som ser ut som ett illa karvat granitblock” eller ”Granitblock”) gett sig ut för att ta karriärens första löppass.

Ni vet, han. Fast & The Furious-snubben, vars nävar antagligen hållit i fler steroidampuller än Oscar-statyetter.
Fast, ja, jag hade något nördigare kläder:

Där. Där någonstans. Där var vi.
Och ”The Rock” skulle också fått ont i ryggen. Man får ju det.
Efter ett tag var jag tvungen att lägga mig ner bakom ett buskage, alldeles utanför en tomt, veckla ihop mig själv till ett litet knyte och därefter sträcka ut ryggraden genom att ryggliggandes låta fötterna gå över huvudet; som om jag tagit efter någon Mia Törnblomsk bok om Kamasutra-självhjälp.
Man måste också ha ett tydligt mål när man springer. Det är det viktigaste. Nej: jag menar inte ”ett varv runt sjön”, inte ”ett varv i elljusspåret”: det räcker inte. Det är inte nog tydligt.
Ska man ha någon substans i det vanligen lyfta argumentet att ”löpning är den naturligaste träningen” och att ”människan har löpt i flera tusen år” så måste man, typ, få syn på en kronhjort längs E18 för att sedan jaga efter den.
Den nivån av mål.
Människan har aldrig gått ut och okynneslöpt. Aldrig.
Tror ni att grottmänniskorna för tusentals år sedan plötsligt – efter en habil korv-i-ugn-middag, en tisdagskväll där Martin Timell just ska ge sig på ännu en veranda – fann sin partner i vardagsrummets dörröppning, iklädd spandexbyxor och ivrigt studsande på ett par flinka vadmuskler, hojtandes om att ”jag tänkte ta mig en liten kvällstur”?
Och att de vid det obligatoriska ifrågasättandet får det glada svaret/tillropet att ”jag fick feeling!!!”, varpå partnern stoppade i sina hörlurar och formligen studsade iväg till tonerna av en inläst Läckberg-deckare?
Vet ni vad som hände om man ”fick feeling” och ”tog en kvällstur” för ett par tusen år sedan? Man svaldes hel av en mammut.
”Dog han när han skulle försöka fälla en kronhjort till stammen?”, skulle man fråga kring lägerelden.
”Nej, han ville bara lyssna på Läckbergs senaste och vara ensam med sina tankar: helt planlöst och okynnigt”, skulle man svara, ”trots att han visste att det var mammutsäsong. Som ett offerlamm i spandex.” 
 
Jag skulle vilja spela tennis mot någon. Alternativt squash. Svar till ”Sol och Vår”.
 
5–2-metoden tror jag dock på. Det vill jag ha sagt. Det är ju bevisat att redan i de första jägar- och samlarsamhällena hade människorna vissa dagar, typ två av sju!, inte mer mat än någon jordgubbssmoothie, lite baconquinoa och någon halvtallrik bönsallad med örtkeso.