När ÖFK:s starke man Daniel Kindberg inför säsongen satsade på att lösa det fotbollsmässiga råämnet Modou Barrow från Varberg var en resurslös Urban Hagblom tvungen att nöja sig med den kringresande enmanna-provspelscirkusen Leo Englund från Skellefteå.
Nu är Barrow, än mer efter kvällens aktioner, aktuell för en 17-miljonersaffär till de brittiska öarna – samtidigt som Leo Englund är aktuell för en tillbakalåning till det västerbottniska fastlandet.
Uppenbarligen är Englund heller inte, som ensam anfallare på bänken, aktuell för ett inhopp vid underläge.
Men vi har ju också Johan Lundgren. Någonstans.
Vi ska trots allt, någonstans, vara glada över att den här GIF-upplagan – med dessa två enda nyförvärv, med en skadad Dennis Olsson, med en pånyttsövd Johan Eklund, med en… taktik?, tror jag – tillåts vara med i en toppstrid i år: att fortsatt har en mycket god chans på Allsvenskan.
Superettan är rekordsvag i år. Det är ett faktum. Lag kan i stort sett involvera sig i toppstrider genom lite Juan Robledo-storlek allena.
När ÖFK väl får till sin rörelse, när man hittar struktur och styrsel i det till synes ostrukturerade och styrsellösa, så är man ett mycket bra Superettan-lag. Då hänger helt sonika GIF Sundsvall av 2014 inte med. Då har Roger Franzén och Joel Cedergren inga som helst svar. Då måste de ”se matchen i efterhand” för att förstå vad som hände.
Men säsongen är lång. Och serien är svag.
Det kan gå ändå.