Här syns jag med min goda vän Therese katt, som jag och Tilde var och utfodrade i eftermiddags.
Jag lägger upp denna bild inte bara på grund av dess uppenbara gullighet, utan även på grund av att Tilde har börjat propagera, ja, ingenting annat än propagera!, för att utöka vårt samboskap med ett kattkreatur.
Hon har till och med, i ett svagt ögonblick, yppat möjligheten att jag efter eget huvud skulle få döpa katten.
Och det… födde en idé.

Jag skulle döpa denna eventuellt framtida katt till ”James Rodriguez”.
Och när fotbollskunnigt folk då kommer för att hälsa på skulle jag få min chans till att slå dem på sina elitistiskt fotbollsfingrar.
Jag skulle, i Facebook-chattar, sms eller andra textmässiga konversationer, förklara för vederbörande vad katten var döpt till. ”Åh, vad roligt!”, skulle de utbrista och inte ”kunna vänta på att få gosa med honom!”.
Så skulle de komma. Se ”James” tassa omkring i den kanske egentligen för lilla lägenheten. Genast börja locka på den lilla skogskattsbesläktade fluffbollen.
”Chames!”
Ingen respons.
”CHJCJHAMES!”
”Varför schasar du på den stackars katten?!”, skulle jag utbrista.
”Oj, förlåt”, skulle de ursäkta sig. ”Jag visste inte.”
Ny sats. ”Hamez, ja!, kom då Hamez!”
”Vad i hela helvetet pysslar du med? Jag sa ju vad han hette. Han heter James Rodriguez. Jejms. Som i Bond. Jejms Bond.”
Och så skulle de stå där och skämmas, uttalselitisterna. Förstört stämningen. Skrämt upp katten. Fått dricka en snabbare kopp kaffe, hela tiden ursäkta sig med att ”jag bara antog” och att ”Chris Härenstam sa”, under en annars tryckande tystnad.

Ja, kanske blir det en liten James Rodriguez i höst.