Minns ni den lille spelgynnaren Hugo? Hur han gastade ”sista chansen nu” när man satt där med laktosstinn morgonnäbb och följde när något litet kids smattrande på hemtelefonen skickade honom in i mötande farkost?
Lite så – ”SISTA CHANSEN NU!”, med Hugo-röst – känner jag kring eftermiddagens besök hos Örtagubben.
Jag har nämligen varit krasslig i dryga två veckor nu. Jag vill Fucking Åmål-skrika ”JAG VILL TRÄNAAAA!” ut över hela Kallhäll med omnejd från min polska balkong när jag ser en Jermaine Jones-kropp på teven och känner hur jag samtidigt realtidsförtvinar på sofflocket.
Jag har jobbat mig från det ingefära- och honungsbelupna hetvattnet, vidare till en trasslig mentolhetvägg (en uppvärmd kopp mjölk med nedsmälta Vicks Blå-tabletter) och till slut till det socialt uppgivna tuggandet av rå vitlök.
Örtagubbens eteriska oljor, som jag i VM-pausen tänker hälla upp i ett varmare handfatsbad och inhalera, såldes till mig av en långhårigt biträde med det eteriska-oljor-kompatibla namnet Sakarias.
Där är vi nu.

Här är vi nu.