Min träning består nu närmast uteslutande att gå på gym. Jag är en ung man som länge närt en dröm om att på min gravsten kunna skriva ”Här vilar en man som på en bra dag kunde göra tio snabba chins utan problem. Det var inte ens en stor grej: han bara hoppade upp och gjorde det.”, men det är också den nästan enda konkreta motivationsfaktorn.
Jag saknar att kunna tänka att ”nu gör jag det för att bli spänstigare och därmed nå högre i närkamperna”, ”nu gör jag det för att kunna hålla undan en tyngre anfallare”.
Jag gör fortfarande samma övningar, jag benböjer och marklyfter nog lika mycket som tidigare: men nu gör jag allt ”för att inte bli tjock”, i princip.
Och för att må bra, förstås: det finns en tillfredsställelse i att få svetta sig salt som en halstrad strömming.
Men när jag var ute och sprang ett dussintal gånger upp för en längre trappa och efter sista löpningen lade mig ner på marken med bultande hjärn- och kroppssubstans; då kunde jag inte känna ”det här har jag igen sedan”.
När skulle det vara? Nästa gång jag går i en trappa?
Min träning ser lite ut som den rörliga bildserie (gifs, kallas det) jag sammanställt nedan:

Den är hämtad ur Roy Anderssons ”Du Levande” och jag tycker på riktigt att det är den bästa svenska filmscen jag någonsin sett.
Nu finns den gif-ifierad.
Ah. Ni vill läsa om Giffarna, inte gifs?
Jag satt tyvärr och jobbade under matchen igår och kunde bara följa den med ett halvt öga – men vi kan väl konstatera så mycket att det bara är Dennis Bergkamp och Johan Eklund som unnar sig två touch i det läget som dalmasen sätter 2–0-målet?
Och att Pa Dibba, fri från mittplan, applicerade en närmast Paul Oyugisk lättja när han chippade bollen i nävhöjd på en stående Husqvarna-målvakt.
Och att GIF är tillbaka på allsvenskt köl – efter ett två-matchers-trassel?