Jag har tänkt skriva det här inlägget en längre tid, men jag har varit tvungen att prioritera alla andra aktuella, kloka och efterfrågade inlägg glömt bort det.
Men nu när Sportnytt visade att VM för inofficiella landslag – eller minoriteter, om man så vill – dragit igång på Jämtkraft Arena så måste jag säga att jag gärna varit där när det samiska landslaget tog emot Abchazien från nordvästra Georgien.
Jag skrev ett dokument om Gibraltar i våras och snubblade då omkring på landslagsfotbollens bakgator.
(Wikipedialedes, från min plats vid skrivbordet.)
Och visst: jag hade gärna varit i Östersund under ”ConIFA” i veckan, där finns nog mängder med starka berättelser att hämta. Men på Sportnytt såg det sportsliga så högkvalitativt ut. Det var en Premier League-spelare med, ett par turkiska ligaproffs och några från Ligue 1.
Det lät nästan som att knappt ens Erik Sandvärn skulle gått in i det samiska mittförsvaret.
Jag hade hellre varit i tyska rebellstaden St Pauli 2006 när ”FIFI Wild Cup” avgjordes.
Bara smaka på det namnet: ”FIFI Wild Cup”. Det är ingenting annat än genialt: det låter som att turneringen avgjorts i mjugg, ute på internationellt vatten.
Lägg därtill att länder som Grönland och Tibet deltog.

(Tibetanerna åkte hem med 0–12 i baken på två matcher.)
Norra Cypern vann turneringen efter straffseger mot Zanzibar och fick, antar jag, sitta på platsen intill chauffören på vägen hem.
Det om det. Jag kan inte ta mig till Östersund heller: jag har klivit på en sju dagar lång ledighet som jag inte avbryter för någonting.
Mina praktikdagar är över – aldrig mer ska jag nynna på Magnus Ekelund och Jakob Hellmans ”jag är hårt arbete, jag är praktiklönsbetalt” – och på måndag den nionde juni kliver jag på ett sommarvikariat i en roll som lajvgynnare.
Då väntar två dagars arbete, sedan fem nya ledighetsdagar. Totalt är jag, denna måndag inräknad, ledig 12 av de 14 kommande dagarna.
På dessa ska jag hinna med att åka till Göteborg och se Håkan Hellström på Ullevi, se Arcade Fire på Gröna Lund och gå på Kentfest.
Och, framför allt!, passa på att – när jag ändå är i Göteborg – besöka Restaurang Räkan:

Jag överdriver inte när jag säger att jag sett fram emot att navigera min egen räktrålare i fyra-fem år.