Jag har, för att uttrycka det milt, inte lagt särskilt mycket energi på inredningen av den lägenhet jag hyr. Väggarna är av den sortens kala tomhet som gör att det närmast ekar i hela fundamentet.
Förgäves har jag sökt på väggordstillverkares hemsidor efter färdigtryckta ord som ”KASSLERTISDAG” och därigenom inte hittat motivationen; kan jag inte få det precis som jag vill ha så känns det inte lönt.
Men de senaste veckorna har jag spottat upp mig en aning och åtminstone försökt att fylla vardagsrummet, som ligger intill den franska balkongen och som är inkorporerat med matsalen i min paradvåning, med diverse tingestar.

Här har vi en hylla med utvalda LP-skivor som a) säger att jag är en douche men b) att jag är en douche med relativt god musiksmak.
(Alkberg, Arcade Fire, The National, Wu Lyf)
På den här väggen har vi min ekonomiska trygghet – den tavla som jag köpte på en auktion i Käckelbäcksmon, sommaren 2010. Jag och Sven var, efter ett par timmar, tvungna att åka hem och jag hade ännu inte fått lägga rabarber på något objekt när jag så kastade upp näven och alla mina medhavda slantar på denna sena 1700-talstavla i viktoriansk tappning. Den blev min och vi skyndade ner den i bilen.
När Antikrundan slutligen kommer till Sundsvall kommer alla mina ekonomiska bryderier att vara till ända.
Och så, givetvis, douchemarkören över alla andra douchemarkörer:
Gitarren som är upphängd på väggen, trots att jag inte kan ta mer än ett halvtrassligt G-ackord på en bra dag. Självklart med ett par strängar ständigt avslagna så att man aldrig någonsin ska kunna ställas inför någon direkt examination; och tyvärr heller aldrig träna sig bättre.
Och så nu  i dagarna fick jag med mig en gammal lasermaskin hem från Selångers naprapat Tommy ”Tommy Trollkarl” Lindgren – en strålkanon att använda för att hela min stukade fot under uppehållet.
Och, ja, den fyllde sin lilla plats i lägenheten, illustrerat i min Instagramvideo (följ ErikLofgren_ nu!) nedan: