Igår var stora delar av den medelpadska hjärntrusten samlad i Stockholm för att delta i riksfinalen av pubkedjan Bishop’s Arms frågesport.
Min vän Martinsson hade – tillsammans med ett antal professorer och andra akademiskt smörslungade individer under lagnamnet DubbelDibba – kvalat in som Västernorrlands bidrag, men lagom till finalhelgen var laget svårt brandskattat.
Det skulle födas barn, det skulle åkas på bröllop, det skulle – antar jag – skrivas doktorsavhandlingar. Det var bara Martinsson ur den ordinarie hjärntrusten som kunde följa med på den helsponsrade turen till huvudstaden.
Entré: Martinssons vänner.

Där satt influgna Dick Harrisson-figurer och idkade samkväm över en mörkare skumbägare, livligt diskuterandes kring vilken mjöd som egentligen var Erik av Pommerns favoritdryck.
Och där satt vi; ett hopskrap av försäkringschefer, telenasare, stenkrossare och mediala lösdrivare med en gemensam intellektuell spännvid från ”GIF Sundsvalls 2000-tal” och ”text-teve-sidan 377”.
Det pratades om att hälften av de som var där hade kvalat in även till förra årets final. Sammansvetsade lag med såväl encyklopedier som rutin i ryggen.
Och just rutinen skulle ju visa sig. Jorå.
 
Vi placerades först vid ett bord, centralt i lokalen med gott om luft och rymd, men ganska snart kom en kypare och skuffade in oss i ett tätt och smoggfyllt hörn; vad som måste liknas vid en mental skrubb. Därtill bars det genast in ett tungt, becksvart öl åt oss var;  så matigt att det närmast var tuggbart. Strax därpå kom dels förrätt, men sedan en potätstinn varmrätt som dessutom toppats med en obegriplig – och misstänkt!!! – tjockpannkaka som bara låg där, helt kontextlöst. Ny tuggbar mjöd till det. Och innan glykogendepåerna ens fått chippa efter andan så bars det bryskt fram ytterligare en tjockpannkaka; nu stoppad med russin och omstoppad i ett generöst glasstäcke. Sköljdes ner med – just det – tuggmjöd.
Det kan aldrig någonsin ha serverats något så lösryckt kaloridrypande på en etablerad restaurang sedan tre rätters-normen blev vedertagen.
Och, ja, jo, har man tagit sig igenom den här textmassan behöver ju inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att börja ana onåd.
Mycket riktigt. Nog visade det sig ganska snart in i själva quiztävlingen, som tog plats efter denna glykogendoping, att våra hjärnsynapser var förtätade av dinkel och potätstärkelse. Det fungerade ett tag (vi klarade habila 7 av 10 efter halva den första etappen) innan hela vårt lags tankeverksamhet började trampa mjölblandat vatten. Detta samtidigt som de övriga, rutinerade quizlagen – som säkert bara suttit och petat i någon lättare cesarsallad – mentaltassade vidare med skärpta sinnen.
 
Det blev till slut en hedrande elfteplats för Sundsvalls stolthet DubbelDibba. Ni känner mig förstås som en i överkant ödmjuk person och jag vill ju inte skrika ut att jag är Sverige-elva på frågesport, men: jag är Sverige-elva på frågesport.
Jag vet dessutom inte hur många lag de tryckte in i den där Bishops-syltan i Gamla Stan (det var bisarrt, närmast gåte-kompatibelt; ”hur många näsvisa Dick Harrisson-figurer kan man trycka in i en bar?): jag vet bara att vi blev elva.
Nästa år – när vi fått oss lite rutin och inte låter oss bli hunsade in i en mental bur i ett smoggfyllt hörn och när vi inte låter oss luras av det gamla tjockpannkaketricket (de garvade quizrävarna måste ha hånlett åt oss i mjugg där vi satt, med våra osnutna näbbar fulla i torrlagd pannkakebotten) – kan vi bli riktigt farliga.
 
Vi fick oss åtminstone varsin Samuel Adams-piké och tillhörande kepa.
 
Till sist gick vi ut och rullade lite hatt. Och i Stockholm, gott folk, där kan vad som helst hända. Visst; barerna stänger vid medelpadsk tid och det räcker tydligen med att vara marginellt rödmosig för att nekas tillträde, men imorse vaknade jag upp till det här textmeddelandet:

Jag har noll minne av någon skön jazz. Noll.
Galet.
Det här skulle kunna vara början till en Baksmällan-uppföljare för folk som tejpar ”Kycklingfärs, 2 personer” på matlådor och förbannar sig över svårigheten att flytta HSB Bosparpoäng.