Jag var ute och joggade idag.
Det är väl den hundratolfte gången i ordningen som jag känner att ”det kanske skulle kunna bli skönt att börja springa regelbundet”, bara för att omgående löpa lungorna ut-och-in och dåsig till svimningsgränsen lägga mig raklång i hallen och lova mig själv att aldrig se åt en vindjacka igen.
Men idag lyckades jag äntligen hålla ett normalt, skäligt tempo som tog slut på mig precis så där lagom över någon dryg halvtimme.
Gangsta Rap Made Me Do It. Jag lyssnade på tung amerikansk rap, på inrådan av en notorisk spandexförbrytare, och att lyssna på texterna fick mig att inte riktigt tänka på hur tråkigt det var att sätta en fot tålmodigt framför den andra.
Annars skenar jag lätt iväg hit i tankebanorna efter, säg, trettio meters löpning: