Kan man skriva en krönika om en landskamp på fem meningar? Låtom oss testa:
 
Det är inte det att det saknas intressanta spelare att titta på i svensk landslagsmiljö: det fanns det. 
Det är bara det att jag inte är intresserad av Erik Hamréns landslag. 
Jag såg bara det svenska landslagets match mot Frankrike med ett halvt getöga av den enkla anledningen att jag inte var särskilt intresserad. Jag skulle vilja jämföra landslaget av idag med det unkna tv-programmet Paradise Hotel; det skulle inte spela någon roll vilka intressanta människor de skulle kasta in i det konceptet, under de premisserna, inom de ramarna – jag skulle ändå inte titta.
Nabil Bahoui, Emil Krafth och Pontus Jansson är jätteintressanta spelare – men i Hamréns koncept, under hans premisser, inom hans landslagsramar är jag helt enkelt inte intresserad.
 
Så. Något sådant.
 

Till och med bildproducenten såg att Varane stod helt ren och fick löpa obehindrat i full fart med start från straffområdslinjen. Bildproducenten zoomade in den franske mittbacksjätten när han sprang i full fart och jag mumlade för mig själv – OBS! Ej efterhandskonstruktion! – att ”den där nickar han in”.

En helt vanlig bildproducent noterar detta direkt, live!, medan det sker!, men en svensk förbundskapten lyckas inte ens ta in och förstå det en god halvtimme–timme senare.
 
Jag minns det som väldigt stimulerande att ha något annat lag än GIF Sundsvall att verkligen gasta förtvivlat på, framför teven: någonting ytterligare att verkligen bry sig om och må dåligt över. Lagerbäck kunde man ju bli arg på för att man kände att ”om han bara vågade göra den lilla justeringen så skulle det kunna bli riktigt bra”. Hamrén orkar man ju inte ens bli arg på, där finns bara en hopplöshet: det finns ingenting litet han kan göra för att bättra på det här svenska landslaget.
Annat än att lämna över halsduken.