Tack för alla vänliga ord i dagarna, i kommentarsfält som över Allstar-bord.

Och grattis igen.
Jag ska lämna en längre – men inte lång nog!!! – text om Giffarna i dagarna, all min energi uppslukas av detta faktum, men så fort det är gjort ska jag sätta igång med alla de förlustelser man bloggledes kan ägna sig åt inför en allsvensk säsong.

Det här är Kallhäll en grådisig novemberförmiddag. Det finns inga fysiska ljuspunkter alls på himlen, inte någon gång under dagen; solen verkar utsåld och privatiserad och visar sig nu bara där dit Ving kan nasa flygstolar. Vi har ett par tunga månader framför oss. Morgnar när inte ens det rivigaste kaffe kan få bort den vintriga krumheten i ryggpartiet.
Men så kan man gå in i sig själv och spekulera i ifall Freddy Adu ska ha pil inåt eller pik rakt upp på taktiktavlan när han väl återfinns på vår vänsterflank (pil inåt, väl???) och så känns allt lite, lite bättre.
(Och när man är med Tilde, förstås. Då känns allt också väldigt bra. Hon brukar kunna bli lite gramsen när man inte påpekar det utan får det att låta som att GIF Sundsvalls välbefinnande är det allra viktigaste.)