Det var bara jag och Maria – hon som alltid är där; hon som Pa Dibba sprang upp och kramade om efter ett mål i somras – som stod och väntade på GIF-träningen imorse.
När tränarduon kom vandrande så gastade Maria för allt hon var värd om att ”NU GÄLLER DET!!!”.
”Vad är det som gäller?”, undrade Franzén skämtsamt – som vore han en aningslös byfåne (nej; till och med dem vet väl vad som gäller!!!) – och fick ett rättmätigt okvädningsord kastat i plytet. De får ofta det. De flesta är stundtals taskmörtar i Marias bok.
Nog för att de vet vad som gäller, tränarduon, men de kändes faktiskt båda genuint lugna och trygga.
”Jag var mer nervös inför vissa matcher tidigare under säsongen”, sa Joel. ”När man inte riktigt kände sig säker på att vi var redo att gå ut och göra en bra prestation.”
Det är man tydligen nu. Och ingenting lämnas åt slumpen. Arenaansvarige Ove Näslund tänkte till och slog på strålkastarna inför träningen i elvaryckets grådis; allt för att göra det så Landskrona-likt som möjligt.
”Fan, du har ju tänkte på allt, Ove”, gastade Joel. ”Har du en matchplan också?”
Dryga dygnet kvar nu. Man fick sig en liten, liten försmak av allt-på-spel-ångesten när man zappade mellan Gefle–Helsingborg och Falkenberg–Mjällby i eftermiddag. Jag såg samtidigt att Sportbladets Marcus Leifby – känd för mig från liverapporteringsfrågorna ”var är Leifby?” och ”när är Leifby tillbaka?” – hade suttit ned tillsammans med en psykolog och ett antal Hammarby-supportrar, där någon av de grönvita fansen berättade att ”det var längesen jag kände så här”, att allt hängde på sista matchen, att det ”var hösten 2001 senast”.
Bajaren lyckades på något sätt glömma det galna 2011-crescendot, men likafullt: de har ju knappt någon rutin alls.
Jag har haft svårartad ångest inför den allra sista omgången under sju av de åtta senaste höstarna. Morgondagen är bara en dag på jobbet.
En hjärtskärande, söndertrasande och livsförkortande dag på jobbet.