Jag kan inte klä min bedrövelse i ord. Jag är inte där än. Men jag har några rörliga bilder sparade.
Kanske kan de kommunicera något. Jag vet inte.
Jag vill inte vara ensam.
 
Jag kommer att tänka på Seinfeld-scenen där Kramer får höra om att ett fascistiskt parti blev tredje största parti i det svenska riksdagsvalet:

Vi måste alltid reagera så, vad de än kläcker ur sig för rasistiskt i vår riksdag. Vi måste lova varandra det.
 
Ingenting har någonsin tidigare fått mig att bli så djupt sorgsen som detta valresultat; inte så ända in i märgen tom och ledsen. Det kommer att sitta uppemot femtio rikligt avlönade fascister i Sveriges riksdag. De har en vågmästarroll i en svensk politik där Alliansen helst av allt – hellre än att motverka fascismen – verkar vilja vara Alliansen; som vore de åttaåringar som skurit sig i nävarna och barnsligt blodat ner varandra i något heligt utförsäkrarförbund.
 
SVT klippte av Fredrik Reinfeldts tal – den avgående statsministern som, bortsett allt det onda hans politik stått för, tagit ett beundransvärt avstånd från fascisterna – för att en kostymklädd rasist satt och väntade i studion.
Och jag känner alltid på samma sätt när jag tvingas titta på honom, Jimmie Åkesson:

Jag tänker alltid göra det.
 
En röst på F! var ingen bortkastad röst. Det var förbannat tråkigt att det inte räckte hela vägen, jag trodde verkligen att det skulle det; men 3,1 procent ger dem större stöd nästa gång. Valsedelsutdelning. Partistöd, väl? Sånt. Nästa gång.

Gudrun har 2018 i sig.
Men fan: hon kommer att saknas vårt politiska finrum dessa fyra år, var så säker.
 
Var kommer partisternas ständiga jublande ifrån? Sverige – åttiosju procent av oss, åtminstone – sörjer, men så fort SVT klipper till en valvaka är det ”Celebrate Good Times, Come On” på högsta volym och stoj och tjim och jubel.

Politikerföraktet måste skjuta i höjden på grund av detta obegripliga beteende: det ter sig bara vara glatt naiva gynnare som rör sig i partikretsar.
Det är som om SVT klippt till O’Learys i Sundsvall efter en kvalförlust mot Halmstad och alla jublar för att… man är på teve? ”Ni – Patronerna!!! – har gjort en fantastisk supporterrörelse”, skulle någon floskla – och så glatt jubel. Så fullkomligt orimligt.
(Förutom vänstern, förstås, som skanderade ”INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR!” när Jimmie höll tal.)
 

Women of the world
Take over
Because if you don’t 
The world will come to an end
And it wouldn’t take long
 

Man vill ju instinktivt springa och gömma sig. Försvinna.
Det är precis då man måste ställa sig på de antirasistiska barrikaderna. Jag är en del av att tretton procent av svenskarna röstar fascistiskt och rasistiskt. Du också.
Åh, så ditt kvarter röstade rätt? Åh, du skyltar med det? Problemet är inte ditt?
Problemet är ditt. Och mitt. Vårt. Klättra upp på barrikaderna, medmänniska, var de nu är.
 
Varför försöker jag med ord? Jag har inga ord.
 
Till sist: Reinfeldt har hjälpt till att låta klyftorna skena, han har utförsäkrat 86 000 individer, han har sålt ut välfärden till sina rika vänner – men han har sett på Jimmie Åkesson med samma ”No! NO! NOOOOOOOO!”-sätt som jag och (förhoppningsvis) du.

Det ska han, i tider då högerpolitiker i land efter land bjuder in rasisterna, ha respekt och tack för.
Låt oss för alltid – oavsett vilken Stefan Löfven-ledd, SD-fri konstellation det blir som får leda det här landet – principfast fortsätta på den vägen.