Hammarbys tränare Nanne Bergstrand gjorde det han kunde vid hopplöst 0–2-underläge inför en buande hemmapublik.
Bytte en gång, bytte två, bytte tre – men man kan inte som motståndartränare få ett femplussigt mittbackspar att helt plötsligt kollapsa.
Det är det man har GIF-tränare till.
 
Jag hoppas att jag aldrig någonsin tvingas att lämna ett så kallat ”snabbtyck” på slutsignal från en GIF-match.
Man måste ju ha tid att vandra omkring lite, sätta sig på soffan och stirra tomt framför sig, fundera på ifall man som 24-årig man får gråta lite på en söndagskväll, gå ut på balkongen för att andas frisk, GIF-fri luft, sätta sig och skenurinera – eftersom det på toaletten är socialt acceptabelt att bara sitta håglöst under tystnad – och, ja, ni vet: man måste kort och gott få tid på sig att dö lite inombords.
Tid för Tilde att sätta sig i ens knä och försöka trösta, säga något om att ”du får börja heja på något annat lag”,  tid att svara att ”det funkar inte så” och att ”ifall det funkat så hade jag bytt för länge sedan”.
 
Jag ville bygga upp den här krönikan kring Pa Dibbas djupledslöpning i matchinledningen – där han fick Daniel Theorin att se ut som att han trampade omkring i en vattenbassäng – och vad den gjorde för matchbilden.
Jag är inte Daniel Theorin (att vi är olika befästes senast härom veckan när jag såg honom i Stockholmsnatten och han hoppade in i en taxi samtidigt som jag lommade vidare mot nattbussen) men jag vet en del om hur det känns att vara en, ehm, begränsat snabb mittback – och att redan i matchinledningen få bevisat att ens kvicke motståndare hittar ytan bakom är… bekymrande.
Man kan möta en spelare som CH Jagne, den förre AIK– och GIF-anfallaren som har den sortens extrema hundrameterslöparsnabbhet som verkar så lockande för västmedelpadska järnhandlare och åländska scouter, och veta att ”ligger jag bara med några meters djup i alla lägen så är det lugnt”.
Det kan man tydligen inte med årets Pa Dibba. Det räcker inte, och det bevisade GIF-spetsen direkt. Hammarbys trassligt samspelta mittbackspar, som jag såg svaja betänkligt även mot jumbon Assyriska härom veckan, darrade som en direkt följd av den löpningen – redan från minut fem.
Jag ville bygga en segerkrönika kring Dibbas djupledslöpande intåg i matchen, den som satte griller i det grönvita försvarshuvudet, men nu måste jag istället fokusera på hans uttåg.
 
Den stora skillnaden mellan Hammarby och GIF Sundsvall efter dryga timmen och 2–0-ledning för bortalagen var kvalitetsskillnaden mellan mittbacksparen.
Där Theorin och den nye otymplige Saetra fladdrade, darrade och sjabblade bort både Eklund och Dibba ett par gånger var firma Danielsson–Fjoluson fullkomligt felfria.
Man matades med inlägg, och matade bort lika många. När man föll bakåt i andra blev inläggsmatningarna fler – men inläggsrensningarna följde linjärt.
Visst: kombinera er fram till inspel på inspel, Hammarby. Dit men inte längre.
Nanne Bergstrand spelade ut alla kort han kunde. Att slänga in Marko Mihajlovic som offensiv vänsterback är desperation så pass konkret nedkokat att det skulle kunna fångas in och säljas i sprayflaska. Han slängde in Haddad som centertank, Israelsson som påfyllare i boxen. Och så länge som Fjoluson och Danielsson stod för en +++++-insats som mittbackspar fanns det inte mycket mer att göra som Hammarby-tränare än att spela ut sina kort och be till högre makter och hoppas att de svarar.
I dessa lägen, när man som motståndare till GIF Sundsvall behöver hjälp från högre makter, så gör man ofta misstaget att man blickar upp mot skyn.
När man egentligen ska snegla över mot motståndarbänken.
Pa Dibba ut – Stefan Ålander in. Djupledshot bort – fembackslinje in.
Roger Franzén och Joel Cedergren hör Nanne-bön.
 
En kvart? Tjugo? Fyrtiofem?
Äh, jag sitter här och spekulerar i hur många minuter GIF Sundsvall – av säsongens tusentals träningsminuter – kan ha lagt på att nöta spel med en fembackslinje.
Från en mästerlig duo som rensade undan allt – till en dysfunktionell trio som inte kunde enas om vem som skulle gå upp i duellerna.
2–1-reduceringen berodde inte främst på att Andreas Haddad bidrog med längd – utan på att två tveksamma GIF-mittbackar är kortare än en bestämd.
Att 2–2-straffen kom på en, inte billig!, feldömd!!!, straff var väl tråkigt och fog för att vråla okvädesord in i teven – men det var ändå bara en tidsfråga. De två poängen tappades vid bytet i 67:e minuten.
Kvitteringen skulle ju komma.
Den kommer ju alltid.
Det är bara tre poäng ner till Östersund nu.
Eller, om man vill: ett och ett halvt GIF-byte.