Jag lyssnade på författaren Kjell Westös sommarprat härom veckan och han sa någonting om att han levde efter devisen ”där det inte finns andra män kan jag inte bli nedslagen”.
Det är en mycket klok devis att leva efter. Jag är 187 centimeter lång, väger in på dryga 80 fortfarande skapligt väldisponerade kilon – men jag uppskattar ju inte den somriga utvecklingen mot att nattbusskurerna nu är fulla av vardagsnattsbröliga män.
Inte alls.
 

Vad ni ser är listan över Sportbladets mest klickade artiklar. De som tycker journalistikens utveckling mot mer lättja och klickbarhet är negativ skulle nog kunna se själva listan som roten till allt ont. Men idag toppade en artikel om amning . Ganska länge. Före nyheter om att två män ska banka skiten ur varandra!
Jag skrev en artikel om att Therese Alshammar berättat för magasinet Amningsnytt om sin amning och sitt fortsatta elitsatsande. Och… kan det vara Sportbladet-historia, denna amningstopp?
I så fall går jag till historien för två saker: för den amningsartikeln och för att ha varit den förste som i etablerade medier vågat jämföra Lionel Messis frisparksfot med Tommy Bergersens.
Det är inte det sämsta.
(Igår pratade jag också med den förre Umeå FC-yttern Johan Larsson om att rädda liv. Jag vet inte om det var sport, men jag tar alla chanser jag får att ringa min gamla lagkamrat och fortsatta vän.)
 
Jag skrev samma natt om planstormare som började slåss med spelare i det israeliska laget Maccabi Haifa. Planstormarna hade en palestinsk flagga med sig och… ja, trots att jag inte försökte dra för stora växlar på det – inte förminska något, inte förstora något; framför allt inte förlarviga något – utan försökte hålla mig till att sakligt berätta vad som hänt på planen så sattes förstås min mejlkorg i brand.
Givetvis var det – vad annars? – svenska män som var rosenrasande.
Jag svarar sakligt på närmast samtliga påhopp på min person och penna, men det där planlösa slentrianhatet mot… ja, vad är det ens emot; allt som inte anses etniskt svenskt, antar jag?
Martin, Jan, Jens som spänner biceps framför gymspegeln på sin Google-profilbild och alla de andra är väl där och mejlar varje gång någonting liknande dyker upp; varje gång det är oroligheter där de trätande parterna inte kastar sillbitar och färskpotatisar på varandra.
 
Jag lyssnar på Mattias Alkberg på nattbussen. Hela vägen hem igår, hela vägen hem inatt.
Visst har du också svårt att andas?
Och visst är du lika rädd som jag?
Det är så jobbigt bland dom andra,
Jag vill va själv med dig ett litet tag.
 
Synnerligen styrsellöst nattbussinlägg, detta.
Fick också – just kring denna portals styrsellöshet och allmänt dubiösa kvalitet – lite konstruktiv kritik i kommentatorsflödet när jag live-rapporterade Elfsborgs Europa League-kval: