När man berättar om alla ändlösa nattbussturer med ett WordPressverktyg som enda sällskap så måste man också vara tydlig med ett det brunmelerade myntet har en framsida. Via en tio minuter lång promenad kan jag – på lediga dagar, som nu när jag går på fredag-tisdagsvila – doppa mina sargade tassar i ett vattenbryn.
Vattnet ni ser på bilderna är, om mitt bristfälliga lokalsinne inte sviker mig igen, mynningen av insjön Marmen.
Kallhäll är ett väldigt sympatiskt område, ett område av folket; förutom nere i hamnen där Kallhälls Båtklubb ligger med ett par konkret osympatiska skepp.
”Vid båtklubbsfabrikens stängsel,
La du din hand på min axel,
Och sa att Kallhäll var sympatiskt,
Men jag kunde inte, hålla med om det.
Vid ett taggtrådsstängsel, stod vi,
Du bad mig ta solsken lätt som en vind,
Men jag var för rödflammig för det.
Solkräm rann ner för min flint.”
Nog nu.
Sargade tassar, ja. Igår, under min stillsamma promenad ner mot klipphällen så började det ömma väldigt i min vänstra tå. Ni vet; den giktbelupna historia som hindrade mig från att göra en ++-säsong i Division I 2011. Det formligen brann i den av gikt söndertrasade leden, jag haltade till vid vanlig gång. Okej om det skett efter en rejäl portvinssup – men klockan var ju elva på morgonen, jag hade ju inte tagit den än.
Väldigt ofta kan jag sakna fotbollsspelandet något oerhört. Gårdagens giktpåminnelse var inte en av dessa gånger.
Däremot kom jag, något oklädsamt, att tänka på vad som kunnat hända om jag inte gått upp i den där nickduellen mot Sirius Ante Björkebaum (vad skulle jag upp där och göra? det var ju inte som om jag skulle kunna vinna den) på Gammliavallen den där junieftermiddagen; om jag inte landat på tån, om inte någonting gått sönder, om inte den västerbottniske naprapaten/schamanen/kvacksalvarlärlingen bestämt fått för sig att det bästa sättet att behandla en smärtande tåled var att ”DRA I TÅN JÄTTEHÅRT I ALLA RIKTNINGAR, RUNT-RUNT-RUNT, TILLS ALLT GÅR HELT SÖNDER OCH SEN KANSKE DU KAN SPEEEELA!!!”.
Han greppade om tån som vore det en mortel och sedan började han omgående att dra den runt-runt-runt, med en hårdhet och bestämdhet som om han varit tvungen att mortla ett parti grus.
Nåväl: om inte alla dessa olyckliga omständigheter skett så undrar jag – som sagt: oklädsamt! – ifall jag inte vid det här laget skulle kunna blicka tillbaka på en karriär som innehöll, säg, sju-åtta Superettanminuter.
(Folk nämner aldrig fördelarna med att driva en portal som inte tillskansat sig en enda ny läsare på tre år: man kan fritt hänvisa till att ”ni vet” kring invecklade giktutsvävningar, utan att utveckla.)
Det om det. Det var gikten som talade.
Någon annan gång ska jag skriva om att sakna fotbollen, lagtillhörigheten, att alltid vara uppbokad; men idag, denna lediga lördagsförmiddag, tänkte jag – återigen oklädsamt – belysa hur mitt nattliga arbetande, mitt nattbussfarande och mina oöppneliga mullvadsögon i gryningen har fått mig att närmast väggords-Carpe-Diem-människo-uppskatta en vanlig middag.
Nu åt vi förvisso saffranspasta med räkor och drack rosé, det var inte den vanliga ugnsgratinerade kasslerlådan, men som jag uppskattar att bara ha en kväll att tillbringa på annat än silly season-rykten.
Då jag på sistone haft dygnsrytmen hos en apatisk sädgås, samtidigt som Tilde krängt skjortor dagtid, så har jag nätt och jämt hunnit se henne under det senaste femdagarsskiftet; annat än genom knappt öppna, kisande mullvadsögon i den arla morgontimman.
Jag vet inte vart detta är på väg; jag ville bara kungöra att jag saknat henne och att jag saknat kvällar, saknat morgnar med henne.
Jag ska sluta nu, innan jag råkar skriva det absolut plattaste som någonsin tryckts på en registrerad portal; nämligen att ”skriva silly season-blogg om kvällarna ändrar ens perspektiv”.
Bara lite drygt var fjärde silly season-blogg-läsare är förresten läsare i min smak:
