Ovanstående rubrik är en textrad från Markus Krunegårds debutskiva. Låten ”Åh Uppsala”. Något som påminner mig om att jag ännu inte sågat hans nya album jämte fotknölarna. Nåväl: det finns tid åt det också.
Jag kliver ju nämligen av ett pass ikväll och ut i tre dagars ledighet.
Jag gör det samtidigt som jag lämnar min journalistiska själ bakom mig i Schibsted-huset.
Jag väcktes nämligen ur min VM-dvala av att det här meddelandet nådde mig.

Schibsted-uppburne podcastprofilen Oskar Månsson kungjorde att han utan omsvep tänkt stjäla en av mina förvisso trassligt varumärkesskyddade formuleringar i sin kommande krönika. Han kom också och lämnade beskedet muntligen.
Jag gjorde förstås det lilla motstånd man har att tillgå som utbytbar löpande-band-vikarie; åberopade verkshöjd och patenträtt!, men fick förstås se mig besegrad när Månsson frågade ifall det ”skulle kännas bättre ifall jag fick en tjuga?”, varpå den upplyste allsvensk poddespoten kastade åt mig en ihopknycklad tjugolapp som landade på bordet, alldeles intill min urätna tallrik medhavd kreolsk fläskgryta.

Och ja; det är klart att det kändes bättre med en gräddglass i näbben, inte minst när jag nu kan döpa mina memoarer till ”Jag sålde min själ för en GB Sandwich”.
Jag måste köpa nya skor. Det ser ju ni också. En enda gång har jag mött den prisade kriminaljournalisten Oisin Cantwell på gatan utanför Schibsted-huset – då tittade han ner på mina slitna, oknutna, ja, till och med snörlösa!, skor.
 
Tycker ni att det blivit ovanligt många förlängningar i VM:s åttondelsfinaler hittills? Känns det märkligt att två av tre 22.00-matcher inte kunnat avgöras över ordinarie tid?
Jo, förstår ni: det är nämligen så att minsta förlängningsperiod gör att jag precis missar sista pendeln och att jag därmed får sätta mig på nattbussen.
Därav. Enkom därav.
Ikväll hade jag dessutom ställt ett långkok i ugnen som skulle plockas ut efter pendelhemkomst; det var därför inte tal om annat än förlängning mellan de två jämnstarka stormakterna Algeriet och Tyskland.