Jag blev, som varje anständig människa, nedstämd av den bruna utbredningen i Europa i söndags.
Visst kändes det som att vi vaknade till en mörkare värld på måndagsmorgonen? Själv tog jag ut aggressionerna på gymmet. Jag brukar ofta ha svårt att motivera mig själv till intensitet under gympassen; det brukar vara väl schemalagda och utdragna historier.
Men igår gymmade jag verkligen i ångorna av EU-valsbesvikelsen; sparkade och slog  på boxningssäcken i ren frustration till svetten skvätte ner allt inom en god tvåmetersradie.
De stackars åldringar som frekventerar Friskis & Svettis Kallhällsfilial måste blivit oroliga, tänkt att ”nu är extremhögern på ordentlig frammarsch”.
Men det är deras flintrasism som gör sig påmind. Den måste de jobba med.

Sedan flydde jag civilisationen. Mot skärgården.
Jag lärde mig under måndagsmorgonen att som journalist, bosatt i Stockholms innerstad, så bör man skärskåda statistiken från ens valdistrikt och därefter kokettera med att ”men min gata röstade i alla fall inte så rasistiskt; här röstade vi Fi och MP” på Twitter.


Och här ute, i en röd stuga på Gällnö, röstar nog inte många SD.
Det faktumet verkar, enligt många i medieeliten, vara något att upplyftas av. Att jag hejar åtminstone bara på grannar som röstar för miljön och feminismen; jag slipper stöta på dumma SD-röstare.
Det gör mig väldigt orolig, om inte den samlade medieintellektian inser att det kanske är ett väldigt problem att så oerhört många procent av de som ska spegla samhället springer mellan sitt Fi-hem, hämtar en latte på sitt ekologiska MP-café och springer upp på sin röda redaktion; allt inom en SD- och trasselfri ankdamm.
Jag tror att Johan Hilton uttryckte det bäst:

Amen.
Alla måste dra sitt strå till stacken. Mig inkluderad.
Av en händelse – jag tror att jag letade bilden med Alkberg – hamnade jag i dagarna på min gamla blogg: UFC-bloggen om min vardag som fotbollsspelare i Umeå FC.
Och jag kom att tänka på, när jag skummade igenom delar av den blomstrande kommentarsfloran där, att många av kommentarerna som fälls här minner om en sverigedemokratisk retorik; att man ”ryser när de hör genusvetenskapsutbildning”, att man blir ”uppmanad att stödja American Apparel” när jag länkar till Genusfotografens texter om deras utnyttjande av barn.
De retar upp sig ibland; men så kommer väl tillräckligt mycket opolitiskt nonsens så att de kan fortsätta uppdatera den här portalen.
Jag vill inte skrämma bort någon, men jag vill oftare påminna gemene läsare var den här portalen står; vara en ständig vagel i det sexistiska och rasistiska, förlåt, ”Sverige-vänliga” ögat.
Var och en måste göra sitt. Till livs uppdaterar jag Silly Season-bloggar. Det är inte nog.
Förlåt på förhand.
Och var så goda.

Tips: utöver sparka-och-slå-på-boxningssäck-sättet så fungerar också sov-i-14-timmar-på-landställe-metoden för att ge ny kraft åt en nedstämd kropp.