I går tränade jag fotboll för första gången på väldigt länge.
Åh, att få ha fotbollen vid fötterna: det kändes som en julafton.
Jag är väl medveten om hur utslitet det begreppet är; men tro mig, det kändes som en juleafton.
En julafton där man blir slagen i huvudet med en lutfisk av någon avlägsen släkting.
Gång på gång på gång.
Det var hemskt, verkligen. Ingening annat än hemskt. Jag slutade jobbet klockan fem, åkte ganska omgående ut mot Stadshagen – där vi sedan tränade från klockan sex till halv nio (!).
Två och en halv timme (varav en timme styrka i början) när jag kände mig lämpad för, säg, två och en halv minut.
Ojvoj.
Jag var hemma strax efter tio. 17-22: det är fem timmar som gått åt till träning. Och jag kände direkt att det här måste vi ta oss en rejäl funderare på.
Och i dag meddelade jag Kalle Karlsson, Premier League-bloggare tillika assisterande tränare i Karlbergs BK, om att jag nog inte var den förstemittback de sökte.
(Som om han inte visste det redan!)
Jag tror att jag ska skriva ett längre blogginlägg i ämnet senare. Det är svårt detta med val. Och tungt.
Kan man ha en livskris som 23-åring över velandet kring ens blygsamma fotbollskarriär så är det precis den typen av livskris jag genomgår i detta nu.
Hur väger man en Division II-träning i Spångahallen mot att liverapportera Örebro-Leksand i Behrn Arena, samma lördagseftermiddag? Jag valde det sistnämnda och våren igenom kommer jag att göra samma val. Jag kommer kanske bara få denna vår som chans på Sveriges bästa sportredaktion – men jag kommer alltid att vara 23 år gammal och kunna spela fotboll med en ung och pigg kropp…
Nej, vänta nu… Svårt, detta.
Mer om det.