När jag åkte buss hem till Sundsvall så tyckte jag mig först och främst se en mindre kåkstad på ett par tusen kvadratmeter i Stockholms utkanter.
(Det var dock kolonilotter; ännu en påminnelse om hur bra vi har det i det här landet.)
Men strax därpå såg jag en skylt som jag fastnade för.
Där stod ”Linnés Hammarby”.

Och nog för att skylten inte visade till någon stadsdel, utan ett ”gammalt gods i Danmarks socken” – det hör inte hit.
Jag fick nämligen där och då en idé till Sundsvalls kommunpampar: tillskriv olika stadsdelar till lokala profiler.
Tänk hur bostadspriserna något öster om stadskärnan skulle skjuta i höjden om man helt plötsligt skulle döpa om exempelvis Skönsmon till – ”Lönnås Skönsmon”.
Ojvoj.
”Yohios Bredsand”? Jag spånar bara – jag har ingen aning om var dessa profiler kommer ifrån. Det känns sekundärt. Det viktiga är att kunna trissa marknadsvärdet.
(Det är i det här skedet, efter Yohio och Lönnå, som jag börjar googla ”Sundsvall profiler” och hittar, som fjärde träff, ”aluminium-profiler” från Kubal)
”Zetterbergs Njurunda”, förstås. Eller ”Zetterbergs Alnö”, kanske.
”Beijers Haga”, känns ju given. Där har vi ”Linnés Hammarby”-kvaliteter.
”Dirawis Granloholm”. 
”Leif Andrées Sallyhill”? Mja. Man vill ju helst bara ha efternamn som står för sig själva i alla väder. Leffe är inte där – än. Kanske efter eventuell ”Kommissarie Späck”-uppföljare.
”Kai Gullmars Bosvedjan”? Nej, det spelar nog inte 2014.
Och givetvis, skylten som skulle få mitt barndomshem att mångdubbla sitt värde:
”Melodie MC:s Sidsjö”.
Var så goda, Sundsvalls kommun. Nu väntar vi bara på skyltarna.