Det handlar förstås om några få graders ökning i ett av de allra lindrigast air-conditionerade av alla rummen i detta internationellt pandemiska helvete, men det börjar bli lite motigt nu, när den Corona-anpassade konsert med Jonathan Johansson som man bokat in för att ersätta en annan konsert med Jonathan Johansson (som redan Corona-skjutits upp) skjuts upp på grund av de nya restriktionerna.
När människor dör eller intensivvårdas i respiratorer eller sitter isolerade i månader så ska väl en 30-årig och kärnfrisk individ inte beklaga sig över att få sin bokade malmöitiska poppoesi uppskjuten, men som nyexaminerad gymnasielärare utslungad i högstadieverkligheten den här hösten har jag verkligen insett vikten av att ha saker att se fram emot.
Ett heltidsarbetande liv i Stockholm, vilket för mig just nu innebär fyrtiofem minuters pandemi-olämplig resa till och från jobbet, kräver det: att man har möjlighet att skörda av huvudstadens kulturella fruktutbud på fritiden.
På den lilla, lilla fritid man bevisligen har över.
Mellan de gröna rören har det inte ens funnits nog med tid till att skriva något om Giffarnas nya femårsplan för den dum-uppsynade lille fisk som varit jag under senhösten.
Då är det illa.
Nej, just nu får man försöka glädja sig åt det lilla:
Erik du kan sova lungt nu jag blev inte arg när du i mörkret i Jönköping när Danielsson kvitterade på straff råkade sparka på min öl så den skvätte på min kompis jacka. Forza GIF och lycka till i yrkeslivet.
Haha, vad skönt att höra! Nattsömnen är äntligen räddad, efter att ha varit svajig sedan den höstkvällen 2017 när högre GIF-makter inte lät Raja fullfölja sitt (förmodligen gravt misslyckade) volleyskott utan framkallade ett straffgivande hopslag.