Ett försök att nyansera all GIF-framtid som finns i allting

Säsongen är slut, uppflyttningen är säkrad, målsättningen är uppnådd.

Alla är jätteglada. Till och med de allra suraste av oss domedagsprofeter.

Men nu då? Nu har vi en allsvensk framtid att börja oroa oss över.

Det har länge ryktats om att inuiterna har flera hundra ord för »snö«, men det stämmer helt enkelt inte. Exempelvis grönländskan är ett polysyntetiskt språk som bygger ut sina ordstammar med väldigt många självständiga ord och språkdelar, vilket gör att ett enda jättelångt ord kan motsvara en hel sats på det svenska språket. Exempelvis kan ordstammen för »hund«, »qimmeq«, byggas ut till »qimmersuaqarusunngilaq« och motsvara hela den självständiga satsen »hen vill inte gärna ha en stor hund«, enligt Språktidningen. Med samma logik borde ordstammen innehållandes »snö« kunna innefatta alla vidareutvecklingar från det enkla sammansatta ordet »snöboll« till den komplicerade och med illa dold frustration yppade satsen »men helvete, Håkan, hade du inte kunnat skotta uppfarten innan plogbilen kom så att vi slapp en sån isig snökant alldeles vid carporten???«, och således ge sken av åtskilliga ord rörande begreppet snö.

Men bara en handfull regelrätta ord för begreppet snö hos inuiterna, enligt Språktidningen.

Baserat på samma okunniga mytspridning sägs det nästan lika ofta att de fristående mellannorrländska portalägarna med fäbless för rapportering om GIF Sundsvall – en grupp dit Pirkt.se:s redaktionsledning räknar sig – har flera hundra ord för »oro«. Det stämmer inte heller, men det beror inte på att dessa portalägare har klivit på polysyntesismen utan på ett enkelt missförstånd. Visst: rent formellt finns den separata »håller Alexander Blomqvist i allsvenskan den här gången???«-oron, det finns »har vi en spelidé???«-oron och det finns den vanligt återkommande »hur går det med ekonomin???«-oron. Men egentligen kokar allt ner till en och samma grundläggande orosstam: den som rör ifall laget kommer att kunna klara sig kvar i allsvenskan eller inte. Allt annat är bara utbyggnad på en och samma stam av oro.

Frågan är faktiskt hur tidigt det egentligen kan vara tillåtet att börja oroa sig över hur Giffarna ska kunna klara sig i den högsta serien, för i år började oron komma smygande redan innan serien den här gudsförgätna serien var färdigspelad.

För knappt hann den kortburk med Norrlands Guld som Urban Hagblom dansade omkring med under avancemangsfirandet förra helgen brytas ner av enzymerna i den hagblomska bukväggen innan han var igång med lagbyggandet inför den allsvenska återkomsten 2022. Alexander Blomqvist var en av få spelare i truppen som hade ett utgående kontrakt och redan fredagen innan serien var färdigspelad förlängdes det över två nya år. Det kunde te sig helt självklart , i slutet av november 2021, men det handlar trots allt om en spelare som åkt ur allsvenskan först med Trelleborg 2018 och sedan med Giffarna 2019, när han med en närmast kirurgisk felprecision handplockades av Joel Cedergren för att ersätta Eric Björkander som spelförande mittback (med det lilla kruxet att Björkander var kvar i truppen men förpassades till bänken, samtidigt som knappast ens Blomqvists egen mor skulle kunna låta honom passera som just en spelskicklig mittback). I fjolårets superetta var han sedan genomgående svag under de fjorton matcher han kunde spela under en skadedrabbad säsong och så sent som i juni månad i år skrev jag ett inlägg där jag pekade ut Blomqvist som den svagaste länken i den fallerande fembackslinjen.

Han har sedan dess verkligen spelat upp sig under hösten (varit rejäl, nickat undan bollar, täckt skott: jag har skrivit om det också), men när det talas om att 27-åringen – som haft två och ett halvt svagt år av tre möjliga bakom sig i GIF-tröjan – ska vara den självklara ledaren i försvaret så börjar det i alla fall läcka obehagliga utsöndringar från min orosdepå inför den allsvenska säsongen 2022.

Men okej. Jag antar att vi förstås inte i en position att tappa någon av de spelare som gjort denna osannolika resa upp till allsvenskan möjlig under denna märkliga, svårbegripliga, nej, rentav obegripliga höstsäsong.

Jag vet inte varför jag ens försöker mig på en analys av läget. Jag fattar fortfarande ingenting.

Jag minns väldigt tydligt när Linus Hallenius gjorde den där mystiska målgesten nere vid hörnflaggan, efter att han slalomåkt in ett otroligt 2-0-mål hemma mot Värnamo. Han höjde nävarna ovanför huvudet och flätade samman fingrarna i en gest som inte tycktes vara riktad åt någon alls. Till Sundsvalls Tidning var han kryptisk kring vad betydelsen var, sa bara att det »handlar lite om att vi bygger broar med varandra«, inom laget, men sedan slog han för reportrarna fast att det nu plötsligt återstod 14 »finaler« av säsongen för GIF Sundsvall.

Fjorton styckna! Ganska precis halva säsongen fylld av påstådda finalmatcher, bara för att det favorittippade laget hade sjabblat till det så ofantligt mycket redan; så mycket att många – däribland jag!!! – helt räknat bort chanserna till avancemang (fråga min flickvän: jag måste ha dömt ut chanserna och sagt »nu är det kört« efter minst sex-sju matcher).

Fjorton finaler i rad. Det var klart att bara en fullkomlig dåre kunde ta honom på orden.

Visst: hans lag hade vunnit en nyckelmatch mot toppmotstånd på hemmaplan, men i omkring sjuttio av nittio minuter hade de ju varit spelmässigt utspelade av division 1-nykomlingen Värnamo på ett sätt som genom tiderna varit sällsynt med Giffarnas superettanmått mätt. Om det inte varit för ett närmast ofattbart turligt Alexander Blomqvist-mål via en rumtidsbändande strumprullare, precis innan pausvisslan, är jag helt säker på att ett dominant Värnamo hade ångat på, fått in ett välförtjänt ledningsmål och därefter plockat med sig alla tre poängen från NP3 Arena och lämnat hemmalaget ointagliga elva poäng bakom sig.

Nu kunde Linus Hallenius istället utnyttja ytorna som uppstod, springa sig loss och visa att han innerst inne – under det lager av ringrost han hade burit under våren – är alldeles för bra för serien.

Men hade det blivit en rättmätig förlust mot Värnamo, där i mitten av augusti, så är jag helt säker på att Henrik Åhnstrand hade fått lämna sin post som huvudtränare för GIF Sundsvall, vid en sjätteplats och 22 inspelade poäng efter 16 omgångar. Nu blev det inte så, utan Linus Hallenius Maradona-sprang in det otroliga 2–0-målet, gjorde sin luddiga gest nere vid hörnflaggan – och började bära det här dittills mycket dysfunktionella stjärnbygget mot toppen.  

Och om ändå allting vore enkelt och lättanalyserat därefter.

Men sedan dess har Giffarna bland annat förlorat den Hallenius-utnämnda »finalen« hemma mot Örgryte IS, varefter jag summerade att identifierade mig så väldigt mycket med min meme-vänlige vän Johan Martinsson, som stod sloknäbbad mitt i ståplatsvimlet, till synes utan att veta sig någon levandes GIF-råd. Sedan borde de utan minsta tvivel ha förlorat båda finalmatcherna mot bottenlagen Vasalunds IF och Västerås SK. Det blev av någon oförklarlig anledning sex poäng från de två bortamatcherna och plötsligt var det – av anledningar som jag fortfarande håller på att bearbeta i hjärnan (det var länge sedan jag läste addition och subtraktion i skolan) – hela sex poäng ner till fel sida uppflyttningsstrecket.  

Jag har inte fattat något. Ni må tycka att jag kanske inte brukar fatta något, men just den här hösten har jag verkligen insett själv att jag inte fattat något.

Jag fattar att Linus Hallenius har höjt sig till den otroligt höga nivå man hade hoppats på att han fortfarande skulle kunna nå upp till efter sina cypriotiska och östgötska utflykter, att Alexander Blomqvist har växt ut till en superettanbjässe i fyrbackslinjen och att Andreas Andersson av någon oförklarlig anledning slutat flaxa utan funnit stabilitet. Jag fattar att Pontus Silfver tagit revansch på allt, alla och sig själv genom att äntligen visa Sundsvallspubliken vilken fin och rejäl innermittfältare han är. Jag fattar att bytet till ett diamantformat fyrmannamittfält har fungerat över förväntan: att 18-åriga jättelöftet Ludvig Nåvik tagit för sig närmast osannolikt bra, att Daniel Stensson kommit tillbaka och varit viktigt rivig och att Erik Andersson – trots den osynlighetsmantel han ofta drar på sig! – har en för superettannivån mycket kvalitativ snok för att nosa till sig målgivande aktioner.

Men att vi är i allsvenskan? Men att det här räckte till avancemang?

Jag fattar det faktiskt inte.

Det är klart att Giffarna från Sundsvall på de flesta fronter alltid ska vara redo för allsvenskan. Patronerna håller väldigt hög allsvensk klass, stadens invånare fyllde faktiskt IP hemma mot Trelleborg (även om lokala företagare slog upp portarna på vid gratisgavel) och klubben har nu för tiden en kommunikationsansvarig som lärt sig att göra blå hjärtan i vartenda Facebook-status och som nu – efter avancemanget till allsvenskan – ska få göra det på heltid.

Men på vilket sätt ska det här laget försöka spela sig kvar i vår högsta serie?

Jag har ingen aning.

Vad ska vi spela för typ av fotboll i allsvenskan? Vad har vi egentligen ens spelat för fotboll i superettan, över 30 omgångar? Jag vet ärligt talat inte riktigt.

Men vi kan väl slå fast att det här laget – mer än någonting annat – i alla fall utvecklat en otroligt viktig egenskap under säsongen: att vinna även när spelet inte klaffar. För det har ju så väldigt sällan klaffat. Och vi har ju ändå vunnit så väldigt mycket. Men jag har väldigt svårt att se att just den egenskapen är särskilt överförbar till en allsvensk miljö, när motstånd som Akropolis och Norrby byts ut mot IFK Göteborg och Hammarby.

Det kommer att krävas en otroligt mycket tydligare idé om hur vi ska ta våra poäng nästa år.

Och jag har just nu ingen idé kring hur den idén ska se ut. Vågar vi hoppas på att vi en gång för alla övergett fembackslinjen? Har vi en enda ytter av allsvensk kvalitet för ett rakare 4-4-2-spel? Har vi ens defensivt råd att ställa upp med två anfallare mot skickligt allsvenskt motstånd?

Så många frågor, så få tydliga svar.

Men det ska trots allt inte vara ett omöjligt uppdrag att hålla det här laget kvar 2022. För hur i hela friden håller sig lag som Varberg och Mjällby kvar med marginal i den allsvenska som borde ha trickle-down-dopats ekonomiskt av Malmö FF:s Champions League-prenumerationer? Jag borde förstås veta det här för att kunna ha någonting att säga om det kommande årets svårigheter, men jag har en ytterst icke-initierad liten gissning.

Jag bara antar att ett lag som Varberg – som för en allsvensk analfabet som mig ser ut att ha en jämngrå superettantrupp till sitt förfogande – håller sig otroligt disciplinerat till ett otroligt tydlig ramverk, att de springer mer än sina motståndare och är sensationellt jobbiga att möta på sin gräsmatta. En spelartrupp där Robin Tranberg spelar centralt på mittfältet bara måste ha gjort det för att kunna sluta nia i en serie som Malmö FF nätt och jämnt klarar av att vinna.

Kommer Pontus Silfver och Erik Andersson kunna klara av att se till att Giffarna dominerar bollinnehavet i en allsvensk miljö? Jag ställer mig synnerligen tveksam till det. Men kan Daniel Stensson riva och slita lika bra som jag räknar med att de Jocke Persson-dresserade Varbergsmittfältarna gör? Det känner jag mig betydligt mer säker kring.

Även Ludvig Nåvik kan smälla på bättre rejälare än jag någonsin sett en medelpadsk 18-åring göra tidigare, laglojale Pontus Silfver kan löpa och skrika och vara jobbig och som tidigare konstaterat så kan mittbacken Alexander Blomqvist kötta, bufflas och nicka – men han ska omöjligen vara en central del av ett lag som försöker rulla runt bollen från egen målvakt.

Vi ser på pappret ut att ha ett lag som kanske kan kämpa sig kvar i serien (även om vi då skulle behöva hälla in ett antal decennium av elitfotbollsrutin i truppen), men jag kan för mitt liv inte se hur det här laget – som haft sådana otroliga problem att äga matcherna mot lag som Västerås och Värnamo – ska kunna spela sig kvar som de försökte sig göra under förra sejouren.

Men vad vet man.

Vid det senaste avancemanget följde jag den 2014-upplagan av Giffarna på nära väldigt håll under hösten för att göra ett längre reportage i Offside. Så här i efterhand är det en remarkabel skara kvalitetsspelare som visade sig dölja sig i det superettanlaget, som med väldigt knapp marginal höll jagande Ljungskile bakom sig. I backuppsättningen fanns namn som Marcus Danielsson, Eric Larsson, Jon Gúdni Fjoluson, Robert Lundström och Joakim Nilsson, på mittfältet sprang Rúnar Mar Sigurjonsson omkring och började varva igång sitt isländska evighetsmaskineri och på topp djupledslöpte det blivande Kina-proffset Pa Dibba in tolv bollar (fem färre än kollegan Johan Eklund).

Inte visste vi väl då var alla dessa spelare skulle ta vägen i sina individuella utvecklingar och inte fanns det väl heller så väldigt mycket under den höstsäsongen i superettan som tydde på att Roger Franzén och Joel Cedergren visste vilken fotbollsmässig skicklighet de satt och ruvade på. Jag var bland annat på plats på Starke Arvid när Giffarna med nöd och näppe grisade till sig en 0-0-poäng i snålblåst och mörker och på studsig Starke Arvid-matta, för att till slut också lyckas hålla Alexandar Kitic och kompani en enda poäng bakom oss i tabelltoppen.

Något halvår senare tvingades man se på när Giffarna som nykomlingar i den allsvenska hemmapremiären 2015 plötsligt försökte rulla ut ett Champions League-vant Malmö FF från Tommy Naurins eget målområde – och åkte på ett 0–3-underläge efter tjugo minuters spel.

Man kunde inte annat än skämmas över den plötsliga medelpadska megalomanin. Vad i hela friden höll de på med? Vad var tanken? Skulle vi rulla ut regerande mästarna från egen mållinje med en offensiv som lutade sig mot namn som Sebastian Rajalakso, Robbin Sellin och Johan Eklund?

Men spola fram ett drygt år från den pinsamma fadäsen så hade Rúnar Már Sigurjónsson växt ut till allsvenskans bästa mittfältsmotor samtidigt som Giffarna spelade allsvenskans kanske mest hyllade kortpassningsfotboll; den spelidé som varit ofattbart dumdristig i premiären 2015 hade till sommaren 2016 förfinats till att bli något som andra allsvenska klubbar glåmade avundsjukt mot.

Vad vet man.

Ja, under två allsvenska säsonger har vi faktiskt lyckats stå för en offensiv, kreativ och vägvinnande fotboll som hyllats av de allsvenska kritikerna – men vid båda dessa tillfällen har det väldigt snabbt avslöjat vilken plats den här fotbollsföreningen har i den allsvenska näringskedjan. Sommaren 2016 fick Urban Hagblom lappa och laga med dassiga gamla Maurizio Albornoz– och Joel Enarsson-tygstycken när hela den succéartade centrallinjen såldes av under sommaren (det är fortfarande något av ett under för mig att vi kunde klara oss kvar då, under en höstsäsong där Erik Granat och Smajl Suljevic bildade central mittfältsduo i flera matcher). Och efter ett alldeles osannolikt 2018 tog sig Joel Cedergren det till slut omöjliga uppdraget att försöka spela fortsatt kortpassningsfotboll med centrala kortpassningsfotbollsspelare som redan inför säsongen tyckte sig ha visat sig för skickliga för att huttra omkring på frostbitna konstgräsmattor i Medelpad.

Höst, 2016: Smajl Suljevic spelar hastigt men mycket mindre lustigt ordinarie på GIF-mittfältet, medan Kristinn Steindorsson (som inför säsongen hyllats av Pirkt.se som ett toppenförvärv, för att sedan hamna i en dispyt med portalen efter att ha anklagats för att mjuggbedriva ett pensionat på fritiden) sitter skadad på sidan i ett par knäblottande jeans.

Vi lever alltid på lånad allsvensk tid. Och nu känns den tiden mer dyrköpt än på länge. Inte ens Örebro SK håller sig längre kvar, trots att de äntligen tycktes ha lyckats åstadkomma det som en klubb av vår storlek kanske kan drömma om att lyckats åstadkomma: en årligt återkommande slutplacering i det menlösa allsvenska mittenskiktet.

Det är mycket möjligt att vi om några år sitter och summerar hur sjukt det var att vi under 2021 hade en så kvalitativ superettantrupp. Jag tror att spelare som Anton Eriksson (21 år), Ludvig Nåvik (18) och Johan Bengtsson (17) kan nå otroligt långt i sina fotbollskarriärer, att det finns mycket mer utveckling i rivjärnet Daniel Stensson (24) och att Erik Andersson (24) säkert till slut kan ta sig utanför den svenska fotbollsgränsen på sin sista-tredje-delen-kapacitet.

Om några år kanske vi på nytt kommer att sitta och efterhandssummera att vi hade ett alldeles otroligt lag som tog oss upp ur superettan, den där märkliga och halvt pandemibelupna säsongen 2021. Men i det redan påbörjade arbetet mot den allsvenska överlevnaden 2022 måste vi väl tillsammans kunna summera att det just nu ser ut som en väldigt tuff utmaning?

Truppen var ju egentligen alldeles för tunn för den här säsongen i superettan och beprövad allsvensk kvalitet skulle egentligen behöva värvas in i samtliga lagdelar, samtidigt som GIF Sundsvalls ekonomiska situation fortfarande får antas vara GIF Sundsvalls ekonomiska situation.

(Samtliga lagdelar, ja: Andreas Andersson gjorde en alldeles strålande höstsäsong i superettanstruten, men den som inte får i alla fall en liten handsvettsutsöndring av tanken på att kliva in i allsvenskan med honom som förstamålvakt borde kolla upp hur det är fatt med det centrala nervsystemet.)

Men det är ju som man brukar säga i Medelpad: att Urban Hagbloms block med potentiella spelarförvärv alltid börjar som ett enda vitt och oskrivet blad – ett Abubaker Tabula rasa.

Jag kan bara personligen hoppas att de namn som kritas ner i blocket tillhör spelartyper som är redo att kavla upp ärmarna, smälla på och vara villiga att springa mer än sina motståndare. Urban får hitta dem på Island eller nere i Spanien, ute i ett förråd i Fränsta eller på auktion i Käckelbäcksmon – det viktiga är att alla nyförvärv kan underkasta sig ett stenhårt arbete för att kunna klara sig kvar i allsvenskan.

Truppen som den ser ut just nu beskrevs ju inför 2021-säsongen som närmast för tunn för att kunna avancera från en rekordsvag superetta (ett tag bedömdes återväxten bland utespelare vara så svag att vi åkte till bortamatch med två reservmålvakter på bänken). Den är ung, den är föredömligt hemvävd, men den är förstås alldeles för anorektiskt tunn för att kunna orka sig igenom en allsvensk säsong som kämpande nykomling.

GIF-truppen som den ser ut idag har inte spelat särskilt imponerande eller ideologiskt tydlig fotboll tillsammans under denna succéhöst, men de har kämpat till sig trepoängare nog för att uppfylla denna säsongs enda egentliga målsättning (för oss som inte tagit femårsplanen så särskilt seriöst): att ta sig upp i allsvenskan. Det är oklart vad man som åskådare kan ta med sig för lärdomar från en genomsnittlig GIF-insats under den här säsongen, men det enda som egentligen betyder något är förstås att GIF-spelarna på planen kämpade hem 1,76 poäng i snitt från matcherna.

Det räckte. Det räckte och ibland så räcker det. Just nu läser jag, långt efter alla andra, boken Vårt enda liv av filosofen Martin Hägglund, där han bland annat vrider och vänder på tidsbegreppet och alltings ändlighet och allt levandes oförmåga att tänja ut nu-tiden; att allt förutom i just denna millisekund – just nu! när du ägnat din dyrbara tid åt att ta dig igenom den här osammanhängande sörjan av analysfattig analys!!! och tagit dina ända hit! till detta det sista utropstecknet som fortfarande befinner sig inom samma tankstreck! – antingen är dåtid eller framtid.

I den närmaste dåtiden har Giffarna tagit sig upp i allsvenskan. I den närmaste framtiden är Johan Bengtsson tillbaka efter skada och Ludvig Nåvik ännu inte såld. I den närmsta framtiden har Linus Hallenius ännu inte fyllt 33. I den närmsta framtiden ska jag äntligen få bry mig om en fotbollsserie som andra människor bryr sig om.

Ja, i den närmsta framtiden kommer mitt Plus-abonnemang hos Aftonbladet innebära att Göran Bohlins andradivisions-pixliga byline-nuna byts ut mot min vän Per Bohmans närmast övertydligt allsvenskt krispiga motsvarighet:

Just nu är GIF Sundsvall åter ett allsvenskt lag, i den otänjbara nutid som Urban Hagblom och Henrik Åhnstrand har till uppdrag att försöka utsträcka så långt som det bara är möjligt. Och har man en portal som omgärdas av illasinnade rykten om att ha flera hundra olika ord för GIF-oro så måste man onekligen bli bättre på att stanna upp i nuet under de förhållandevis få GIF-tillfällen som det är lyckligt. Martin Hägglund tar hjälp av Karl-Ove Knausgård för att exemplifiera vad det är man behöver bli bra på, från när Knausgård i någon av delarna i Min Kamp skriver om hur han blev förälskad för första gången under en vår när allting blommade och sammanfattar att det bara är…

… frågan om att hålla kvar det. Hålla kvar all glädje, all skönhet, all framtid som finns i allting.

Vi har kanske inget vidare spel, ingen tydlig idé och ännu ingen trupp som lär hålla för allsvensk överlevnad, men jag måste verkligen försöka hålla fast vid tanken på den GIF-framtid som just nu trots allt finns i allting.

2 Kommentarer on “Ett försök att nyansera all GIF-framtid som finns i allting

  1. Tack för texten. Jag håller med om det mesta. Med tanke på att Åhsntrand under sina två år i klubben fortfarande inte lyckats sätta ett spelsystem och vi gick upp tack vare individuell kvalitet har jag inte mycket hopp inför säsongen. Vi behöver bättre tränare och spelare. Förhoppningsvis får vi det innan det är för sent.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...