Jag hade lovat mig själv att sluta hoppas, men självklart skulle tidernas sämsta bottenstrid slå upp en sista vidöppen dörr.
Ett rakare och mer beslutsamt fotbollslag hade klivit igenom den.
Det här laget förtjänar att åka ur. Vi förtjänar att komma tillbaka.

 

Jag gick till Friends Arena nästan helt fri från ångest och oro. Jag hade redan räknat in degraderingen, den fick vi levererad av en dansk Patrik Westberg-kopia förra lördagen, och det här kändes egentligen som mer pliktskyldig närvaro på begravningen av vår allsvenska sejour. När startelvan kom och det stod klart att precis alla rekorddyra AIK-stjärnor var med så till den grad att Nabil Bahoui hamnade på bänken fanns inget hopp alls i mig om att laget som misslyckades med att göra fler mål mot Helsingborg på hemmaplan skulle lyckas med att peta dit ett enda mot ett Rikard Norling-baktungt AIK.
Men helvete: chansen fanns ju verkligen. In i det allra sista. Om jag trodde att jag fått ur mig all bottenstridsångest efter förra helgen så tog det en knapp halvtimme av fotboll på Friends Arena för att upptäcka att så inte alls var fallet. Det fanns ett till lager. Det var som om någon lyfte på locket till den negativt laddade Aladdin-asken och hittade en helt ny uppsättning känslor av romrussinets ouppskattade natur.
Regerande mästaren AIK är nog det enda laget den här säsongen som haft problem med att få ut vad de velat när de mött Giffarnas bollrullande den här säsongen (de låg lågt och försvarade ett 1–1-resultat på IP medan GIF ägde boll) och var alla gånger instabila nog att kunna lyckas förlora mot Giffarna på hemmaplan.
De gånger Giffarna skickade in bollen i straffområdet blev det märkligt nog farligt. Tobias Eriksson nickade strax över på ett inpiskat Dennis Olsson-inlägg vid 0–0 och Johan Blomberg stänkte dit 1–1 i ett GIF-anfall som såg sällsynt rakt och enkelt ut.
Men när fem minuter återstod och den lynniga offensivarmén till slut (i 86:e!) bytts in och otroligt nog bara ett enda mål skiljde GIF Sundsvall från superettan så föll laget på det egna grepp som låst fast dem i bottenstriden hela säsongen. Bollarna lyftes inte in mot målet. Inte ens då, minuter ifrån att slungas ner till den helveteskrets som utgörs av Vikingavallen i Täby, kunde laget lägga sig till med den långbollsdesperation som krävdes. Om ett flyglarm tjutit över Sundsvall och Ryssen droppat vätebomber över GA-kyrkan hade Giffarnas 2019-upplaga fortfarande fullföljt en kortpassningsövning.
Och nu är vi ute. 

 
Jag skrev redan förra hösten att jag inte opponerat mig ifall SvFF klivit in och tvångsdegraderat fem-sex lag på grund av att de helt enkelt inte höll måttet. Då var jag och alla som håller på GIF Sundsvall förskonade från allt vad nervdaller och krampkamp heter, seglandes långt ovanför, på en ljummen spansk bris. Men ändå var det så tydligt: förra årets bottenstrid var så dålig att den hindrade lag att åka ut, trots att de enligt all allsvensk logik förtjänade det.
I år är det ännu värre. Ett konkurshotat Östersund avslutar säsongen med att allmosetigga ihop nog med pengar för att flyga till Göteborg och förlora med 7–1 mot ett avslaget Blåvitt. Kalmar lyckas, med precis allt att spela för, förlora mot Sirius med 3–0. Helsingborg förlorar. Och in i det sista såg Falkenberg och AFC ut att lyckas åstadkomma ett 0–0-resultat som skulle skicka de båda lagen ur serien.
Det fanns åtminstone sju lag i år som var tillräckligt ruttna för att åka ur ett vanligt allsvenskt år; ett riktigt starkt och jämnt år hade inte ÖSK (som precis som oss sålde all offensiv kvalitet i somras) heller varit helt säkra inför en slutomgång.
Det krävdes 23 poäng för att få kvala. Två lag med 25 insamlade klarar sig utan reprimander. Hela lag samlade ihop mindre än 30 poäng; år 2013 fick HBK kvala (mot oss) på 31 och 2010 rök Åtvid direkt på 29.
Och vi lyckas åka ur i år. Direkt.
Vi som inför säsongen hade seriens näst målfarligaste anfallare och ett av seriens tveklöst bästa innermittfält. Vi som tittade uppåt. Vi som lyxkonsumerade en Champions League-meriterad U21-EM-mästare i sista stund, för att vi ledsnat på att Dennis Olsson var för feg i offensiven.
Igår stod den egna produkten och grät på Friends Arena efter en återkomst där han petat prestigeförvärvet Pa Konate eftersom de allsvenska fotbollsmatcherna under senhösten handlat mer om att visa GIF-hjärta än någonting annat. Och vad gäller den egenskapen är han och Tobias Eriksson kanske bäst i serien.

 
Tony Gustavsson grät förstås (det hade varit otroligt off-brand att göra något annat), Dennis Olsson bölade som ett egenproducerat barn. Tobbe hade fuktade ögongipor, David Myrestam såg ut som att han kunnat offra hela Västerbottens inland för att ha fått vara frisk nog att försöka stöta in ett kontraktsräddande mål (som han gjorde mot Blåvitt för två år sedan) och överlag såg alla spelare i hela GIF-truppen verkligen tagna ut, när de ställde sig framför oss sjungande supportrar efter slutsignalen och tog adjö.
Juanjo Ciércoles, en av allsvenskans absolut bästa mittfältare ifjol, torkade ögonen med GIF-tröjan, men intill stod den spanska satsningens baksida: hans trinde kompis som Giffarna i blindo delat ut ett långtidskontrakt till i hopp om att han skulle ersätta Linus Hallenius. Där stod petade storstjärnor som David Batanero och Omar Eddahri, som när allt skulle avgöras var reducerade till lynniga femminutersjokrar.
Eddahri skrev inför matchen »do what you have to do, so you can do what you want to do« på Twitter, och det handlade antagligen om att slå AIK för att få fortsätta spela kvar i allsvenskan, men det hade nästan lika gärna kunnat betytt »gör ett fantastiskt drömmål i en avslutande 1–5-förlust mot AIK så att den Youtube-videon kan ta dig till ett par provspel i nyrika klubbar i Sydostasien«.
Urban Hagblom är mannen som har byggt laget på det här sättet. Han har misslyckats med att sälja David Batanero, som i ett drygt års tid velat vara på precis alla andra platser på hela jorden. Han har svalt allt vad stolthet kan tänkas heta och hämtat in Omar Eddahri trots två raka sista-minuten-näbbdragningar. Han har sålt Linus Hallenius (och i förlängningen det allsvenska kontaktet) och blindköpt loss en otränad division 4-spanjor som ersättare. På ett och ett halvt år har han suttit med två av Giffarnas bästa offensiva spelare i modern tid (Romain Gall och Linus Hallenius) och den antagligen hetaste GIF-målvakten genom tiderna (William Eskelinen) i sin aktieportfölj och fått ut knappa tio miljoner kronor totalt.
Allt det är förstås otroligt underkänt. Hans kompis Bosse Andersson firade SM-guld igår: det hade han aldrig fått göra om han inte nasat iväg ett koppel halvfigurer till de nya fotbollsmarknaderna – dit Urban erkänt att han inte har någon ingång – för tiotals miljoner kronor styck. Bosse Andersson firade guldet tillsammans med tidigare lagkaptenen Kevin Walker och nuvarande lagkaptenen och landslagsbacken Marcus Danielson, som han båda två knyckt helt gratis från sin otroligt älskvärda men säljsvaga vän från Sundsvall.
Igår höjde Urban flera gången en knuten näve rätt upp, i riktning mot oss som stod kvar och sjöng efter nedflyttningen. Något slags Urban Hagblomskt morsekodande om att vi ska resa oss och komma tillbaka.
Vi, GIF Sundsvall: min och din klubb och Urban Hagbloms klubb. Det är otroligt lätt att ropa om förändringar och nog lär även »Mr GIF Sundsvall« själv fundera på om det är dags; det gjorde han redan när jag porträtterade honom under hösten 2014, då själva smeknamnet i sig alltid gav honom »funderingar på om jag är en bromskloss för klubben«. Men det är också otroligt lätt att glömma bort att vi fått uppleva fem raka år av allsvenskt spel. Vi höll oss kvar med Robin Sellin och Sebastian Rajalakso på kanterna. Vi höll oss kvar med Erik Granat och Smajl Suljevic från start på ett allsvenskt innermittfält.
Vi åker ur med David Batanero, Omar Eddahri och Pa Konate. Vi åker ur den upplaga av allsvenskan som varit enklast genom tiderna att klara sig kvar i, med den enda GIF-trupp som på förhand sett ut att med enkelhet kunna få slippa undan en allsvensk bottenstrid.

 
Det är svårt att greppa, men det går inte att säga annat än att det är otroligt välförtjänt. Alla lag som någonsin skramlat ihop 20 poäng efter 30 allsvenska omgångar ska kastas ut med huvet före, som en överförfriskad äldre herre på ett lågstadiedisco. Att lyckas ta fyra segrar på 30 omgångar i en serie där åtminstone fjorton matcher spelas mot riktigt blekt motstånd är smått osannolikt uselt.
Jag summerade egentligen allt jag kände efter den befängda förlusten mot Helsingborg senast, eftersom det var där hoppet egentligen borde ha dött för mig. Det ska helt enkelt inte gå att parera så mycket olycka för en klubb med en av allsvenskans minsta ekonomier, tunnaste trupper och den nog överlägset minsta organisationen (av alla sorger den här säsongen bjudit på är en av de minst uppmärksammade att han som en gång uppfann den organiserade supporterkulturen i Sundsvall kände sig tvungen att säga upp sig från GIF-kansliet). Och det gjorde det inte heller.
Det blir en ny omstart i superettan, för fjärde gången under 2000-talet. 2006 höll David Wilson på att simma ner oss i ettan med Hrvoje Bubalo och Chris Cleaver men både 2009 och 2013 var vi så där storklubbstrygga som vi vant oss att vara i den miljön, på det där sättet som gjort att det känts som en ren tidsfråga innan vi tar oss tillbaka. Och vid inget av tillfällena har det tagit fler än tre år att ta sig tillbaka.
Men sällan har det känts mer ovisst och oroligt än just inför den här nedflyttningen. Vi har ingen aning om vem som tränar laget, vilka som kommer spela för laget och kanske inte ens – för första gången på ett par decennium – vem som kommer att vara ansiktet utåt för klubben. Ekonomin är sämre än den kanske någonsin varit (vi har fortfarande inte svart på vitt hur årets säsong har gått runt och krisen i försomras löstes med lånade pengar) och vad gäller den där viktiga folkligheten som sportchef, ordförande och spelare tjatat om i åratal så är mätaren på nytt nära nog nollställd. Vi har ett gäng talanger födda på 2000-talet som gjort det mesta (pojklandslagskamper och provspel för Parma) förutom att få bidra i allsvenskan, vi har vår aura av att vara en superettanstorklubb och ett par hyggliga allsvenska spelare under kontrakt.
Men framför allt har vi en kärna av passionerade supportrar av högsta allsvenska snitt. 
Vi var väl ett femtiotal som stod kvar långt efter slutsignal och applåderade den grupp av GIF-spelare som spelat ner klubben i superettan. Ingen trodde att Eric Björkander släppte Henok Goitom vid de båda målen med flit eller att Johan Blomberg med vilje bombade jätteläget som kunde gett 2–1 högt upp på läktaren.
De gjorde sitt allra yttersta för att rädda säsongen. Det slogs upp en extra lönndörr till allsvensk säkerhet i elfte timmen, säkert mest för att universums fysiska lagar alltid försöker maximera GIF-supportrars illamående, men det här laget var bara lite för tamt och obeslutsamt för att stega igenom.
Giffarna har gjort en bedrövlig säsong, åkt ur en alldeles otroligt usel bottenstrid och raserat den solida allsvenska grund vi trott att vi byggt upp, men allt jag och många andra var bara att klappa och sjunga.
»Giffers i vått, Giffers i torrt. Giffers i seger och nederlag.«
Som för att visa att vi kommer stå där nästa säsong igen, även om det inte blir på Nationalarenan utan på Vikingavallen i Täby och Solid Park Arena i Västerås. Även om hälften av spelarna är utbytta, även om Tony Gustavsson flugit sin kos och till och med även om det skulle bli så att »Mr GIF Sundsvall« tycker att han blivit för mycket av en bromskloss.
Jag har knappt bott i Sundsvall som vuxen människa. Jag har nästan bott längre tid i såväl Umeå som Kallhäll, Solna och numera Östermalm (det var galna glädjescener här igår: när jag skulle hem såg jag en man susa förbi på en Voi längs Valhallavägen och ropa »Forza Djurgårdeeeen« och en annan man med airpods i öronen som skrek »det är helt galet tryck här!« till någon i telefonen som inte var på plats och kunde se att han stod ensam i duggregn och väntade på bussen iförd Dif-halsduk). Jag har pinsamt dålig på var man äter den bästa lunchen (Brasserie Verket?) eller dricker den billigaste ölen (ingen aning: alla ställen jag hamnar på är dyrare än sina stockholmska motsvarigheter) och de gånger då jag är hemma tar jag gärna omvägar för att slippa gå igenom innerstaden med all dess plywood för de skyltfönster som alla handlare (som inte saluför glasögon eller erbjuder hårfriserande) har tvingats överge.
Nästan all min lokalpatriotism, nästan alla mina starka känslor för min hemstad, är istället nedkokade till fotbollslaget GIF Sundsvall. Det är nog därför jag kan bli så rent förbannad över svaga och karaktärslösa insatser, för att de elva som fått äran att springa runt i en blå tröja är det enda jag tycker mig ha att peka på om jag tänkt visa upp någonting som representerar mig och det jag kommer ifrån.
Jag tycker ofta att vardagen som en vuxen människa kan vara gråblek och trist och senast igår kväll – när jag skulle försöka lanserar mig själv som en icke-psykopatisk människa för en ny bekantskap – så klagade jag på att ofta tycker att jag känner så lite.
Några timmar tidigare hade jag satt mig ner på huk på Friends Arenas läktare för att mitt ångestbubblande bålparti knappt kunde hålla kroppen upprätt under slutminuterna.
Jag tror inte jag känner lite, jag tror att jag upplever att jag mina känslor i det vardagliga ofta känns så futtiga i relation till hur himlastormande mycket jag känner när det gäller GIF Sundsvall.
Och det är förstås deppigt på många sätt och vis. Jag är ju en 29-årig människa som tycker mig ha massa intressen, där sporten fotboll faktiskt tar en allt mindre – ja, snart obetydligt liten – del av kakan. Och sett till hur mycket mer jag deppar ihop när det går dåligt än jag blir glad när det går bra så hade jag verkligen valt bort det om jag kunnat vara rationell.
Men det kan jag inte. Det kan vi inte.
Det blir superettan igen, det blir piss och skit och spelarflykt och relativ fattigdom igen och kanske vet vi mindre än någonsin om våra förutsättningar att kunna genomföra ett allsvenskt återtåg – men den som undrar om det finns ett liv efter detta behövde bara lyssna till sången och klappen när säsongen var över.
Det här laget förtjänade att åka ur.
Vi förtjänar att komma tillbaka.