I två veckors tid var jag i Sundsvall för att läsa en C-uppsats-förberedande kurs på Mittuniversitetet.
Och kan man vara besviken på att man inte blivit galen? Kan man känna oro över att man inte tappat sitt förstånd?
Det är hur någonting som gnagt i mig, sedan jag kom tillbaka till Stockholm: faktumet att jag inte blev spritt språngande galen under mina två veckor då jag alltså – som 28-årig man – bodde i mitt gamla pojkrum, tillsammans med mina föräldrar.
Tolka mig rätt: jag har de trevligaste och bästa föräldrar som man någonsin skulle kunna lasso-kasta sig till med en navelsträng.
Men jag har – sedan jag flyttade hemifrån – tyckt att ett antal dagar i rad brukar gå riktigt bra, uppemot en julevecka helt okej, men att man i slutet av en fem-sex-dagars-period ändå brukar skönja en märklig dynamik. Kanske att det knorras om att man inte plockat ur diskmaskinen när man »varit hemma hela dagen« och man vrålar av gammal gymnasial ryggmärgsreflex tillbaka att »JAG HAR FAKTISKT PLUGGAT JAG!!!« och mitt i allt kommer kanske ens far med sin årliga anklagelse om att man knyckt det ICA-kort som han påstår varit borta i sju-åtta år och som vars kundklubbspoäng han misstänker att man levt den livsmedelsmässiga Stockholms-loppan för i ett snart decennium.
Man brukar märka att man liksom är lite för stor. Lite för mycket i vägen. Man brukar märka att någonting ganska snart börjar skava.
Och nu skulle jag vara hemma – hemma-hemma, i mitt pojkrum – i två veckor i sträck.
»Jag kommer bli galen«, sa jag till folk.
»Du kommer bli galen«, sa folk till mig.
Men jag blev inte galen. Tiden bara rann iväg. Två veckor i mina föräldrars sällskap bara susade förbi, i stort sett utan blessyrer.
Jag hann åka längdskidor i ett så habilt tempo och med så pass funktionell teknik – utvecklad från en bångstyrd och spårskenande Mattias Thorsell-stil till ett taktfast och bara stundtals galopperande Mikael Åskoogh-älgande – att jag för några sekunder faktiskt övervägde en Vasaloppsatsning inför 2020.
(Det ser ju så härligt ut, Vasaloppet, och alla som SVT-reportrarna träffar på i spåren ser ut som så hurtigt och folkligt Friskis-glada människor. Men man får också komma ihåg att en stor majoritet av de tävlande vid något tillfälle under vintern säkerligen har ställt sig vid den där sinnesrubbat tråkiga stak-maskinen på sitt lokala gym, vilket bara en kliniskt debil människa borde klara av att utsätta sig för.
Så Vasaloppet lär nog också präglas av att någon psykopat som räknar in några pseudolandskamper i fotboll på meritlistan, eftersom han »garanterat spelat i Premier League nu om han »inte dragit knät vid femton«, trampar en på skidorna i sin jakt på en personlig topptid. )
Jag hann såga iförd reflexjacka. När jag kom hem satt den tillkapade IKEA-hyllan som en absolut smäck längsmed skafferiväggen och jag är ingen särskilt vidskeplig person, bara en som är ganska övertygad om att material kan känna av om de tillkapats i fackmannamässig reflexjacka.
Jag hann finna ett bevis på att jag trots allt – trots att mina föräldrar nu kommer att göra miljonvinster när de säljer mitt barndomshem – kommer från relativt påvra förhållanden. När jag var liten fick man bläckmåla sitt eget kartongrör ifall man ville att ens rör med POGS skulle vara blåfärgat och ville man fylla ut röret så fick man skapa sig egna »slammers« genom att klippa i well-papp.
(OBS: Tråkigt att ett svagt hårfäste ska behöva borga för det här tillägget, men det är alltså inte en svastika på wellpapp-poggen.)
Jag fick börja nästan varenda skoldag med en krispig morgonpromenad från det som numera heter Sidsjöhöjden™ (en del av »The Pearl on Mid Sweden’s East Coast«™) ner till Mittuniversitetet.
Jag blev bortskämd med mat av både mina föräldrar…
… som av min farmor.
Jag hade ynnesten att två gånger om få träna fotboll med ett lokalt division fem-lag. Först inomhus i Sporthallens b-hall, iförd ändamålsenliga inomhusfotbollsskor, och sedan utomhus, pulsandes i decimetertjockt snötäcke på IP i ett par lånade Copa Mundial vars skinn hölls ihop av en hårt lindad eltejp under träningens första halva, till dess att tejpen lossnade och jag plufsade runt med halva tåuppsättningen i snön.
Men jäklar så man saknat att tillhöra ett organiserat fotbollslag i en stad där inte alla 32-åringar har självbilden hos en landslagsstjärna med knäproblematik, utan där några år efter år finner sig i att vara högerbacksreserver och gladeligen gör nittio minuter av vattenpåfyllning och påhejning mot Holms SK borta.
Jag har också fått chansen att socialisera med familjens gamla strävsamma huskatt under vad som måste vara hennes livs absoluta senhöst. Hon hör ingenting, verkar se ytterst grumligt – som starrdrabbad mullvad – och gnolar på i ett närmast konstant jamande, så till den milda grad att man då och då får skyffla ut henne genom ytterdörren med en brysk ordningsvaktsuppmaning om att »ta ett varv runt huset« innan hon får komma tillbaka in i värmen igen.
Jag har, inte kort sagt utan långt sammanfattat, haft det väldigt bra. Oroväckande bra, sett till att jag är tänkt att vara en självständig 28-åring.
Ha ha, har du sett första delen av UG än? ”Inte ens en bakåtpassning lyckades”.
Ett skriftligt utlåtande om SVT:s publicering är redan författat. Publiceras imorgon.