En GIF-supporter får inte glömma bort att vara orolig.
Det var mycket som inte riktigt stämde runt Giffarnas träningsmatch på Skytteholms IP. Bara faktumet att ett småländskt och ett medelpadskt lag möttes i Solna skavde förstås, men även vid själva matchstarten krånglade en hel del. GIF-laget släntrade ut en kvart sent till matchstart, där fanns ingen speaker som kunde ropa upp startuppställningarna (vilket alltid är uppskattat, speciellt under en försäsong där allt man hört från småländskt håll är yviga värvningar av nigerianska Messi-figurer och potentiella göteborgska ICA-handlare) och någon fungerande matchklocka hade Solna Kommuns låga kommunalskatt inte lyckats finansiera.
Det var väldigt lite som osade allsvenskt över den här lördagseftermiddagen. Men allra minst allsvenskt osade det nog om GIF Sundsvall under matchens första halvlek.
Matchklockan fungerade som sagt inte, men varningsklockorna ringde för full bjällra.
Jag satt ner med Joel Cedergren i förra veckan (en intervju som tids nog ska publiceras på den här eftersatta portalen) och han pratade en hel del faktumet om hur lag kommer vara mycket mer förberedda på Giffarnas spelmodell och fotbollsidé under 2019.
Hur man ska tackla att motståndarna försöker låsa David Batanero i uppspelsfasen eller hur man som lag ska lösa situationer när motståndarna väljer att »spegla« Giffarnas uppställning i pressen – och skicka ut tre forwards som står på Giffarnas tre mittbackar.
Ingenting tyder på att Kalmars nya tränare Magnus Pehrsson är seriens allra vassaste taktiker – vi pratar om en tränare som gjorde ett rekorddyrt Malmö FF till ett mittenlag under 2018 – men han hade vett nog att prova allt det där från start i lördags.
Då gällde det att Giffarna hade lösningar, förkunnade Joel Cedergren för mig. Att man snabbt kunde skifta om, tänka nytt, hitta lediga ytor på andra delar av planen.
Jo, tjena.

Med två veckor kvar till den allsvenska premiären fanns absolut ingen plan för hur GIF Sundsvall skulle lösa Kalmar FF:s höga press. Inte en tillstymmelse till B-plan när bollrullandet gick i baklås och de farliga bolltappen, centralt i banan, staplades på hög.
Kalmar sjönk ner i en 5-4-1-formation när Giffarna väl fick grepp om bollen, men innan Giffarna tillåtits ta över initiativet så ställde KFF ut tre högt pressande gubbar på varsin mittback. Och i Eric Björkanders frånvaro (märkligt att han – som i mina ögon borde vara mest given i den tuffa konkurrensen – inte spelade i detta semi-allsvenska genrep) kunde mitt-mittbacken Alexander Blomqvist varken växelspela med innermittfältet på samma trygga sätt eller driva fram boll när det behövdes.
Ibland vinklade William Eskelinen utsparken nittio grader, ut mot hörnflaggan, varifrån Alexander Blomqvist skulle börja projektet att spela sig igenom hundra längdmeter av fotbollsplan fram till motståndarmålet. Det gick inte. Det gick inte alls.
Ofta tog det stopp redan vid halva halvplan, där aggressiva på-tå-taggade rödtröjor knyckte bollen av hälstående blåklädda.
David Batanero ser inte direkt ut att brinna för att spela allsvenska försäsongsmatcher i nollgradigt och när även Juanjo var slarvig och duttig under första halvtimmen så blev det inget annat än pannkaka av precis allting.
Och inte fanns det någon plan att vända på pannkakan, hundraåttio grader. Joel Cedergren – som i den kommande intervjun pratar mycket om hur han jobbar på att utvecklas som matchcoach – bara stod där med stekspaden i hand och såg sitt lag mer eller mindre köras över av ett Kalmar som frånsett det allsvenska universalgeniet Rasmus Elm mest såg… gammaldags allsvenskt rejält ut.
De hade gjort sin hemläxa, jämfört med när de rullades ut på IP i höstas, och det är det som är farhågan:
Alla kommer göra den hemläxan. Precis alla lag.
De kommer låsa mittbackar, de kommer göra allt för att stänga av passningsvägen till Batanero och när Giffarna väl får grepp om bollen och rullar runt så lär de göra precis som Kalmar (och tidigare Västerås SK) gjorde: sjunka jättedjupt.
Och visst: det blev marginellt bättre i den andra halvleken, när Giffarna på ett annat sätt fick ta hand om bollen och spelet. Vid någon sekvens var det nog hela fem minuters obrutet bollrullande där KFF fick flytta runt defensivt.
Men det ledde inte till någonting. Och så fort Kalmar vann bollen så ångade de i djupled och fixade fram en hörna: på tjugo sekunder hade de åstadkommit mer än på de där fem minuterna. Det går absolut att hävda att det är jobbigt i längden för motståndare att jaga boll, men när de ligger så lågt och kompakt blir det dels inte så långa och många löpningar – och dels tror jag att den känsla som infinner sig hos en motståndare när den till slut tålmodigt tvingat Giffarna att rulla tillbaka till egen målvakt inte ska underskattas.
Kalmar lyfte laget, till tonerna av ett gemensamt vrål – Giffarna fick, efter en slankan hit– en slankan dit, börja om från bakplan med en ohörbar men ändå tydlig kollektiv suck.
Det påminde inte så lite om 2017 års ineffektiva bolltrillande och en kan ju hoppas att hela den likheten berodde på att 18-målsmannen Linus Hallenius saknades och att han ersatts av en vilsen och försiktig Peter Wilson, som absolut kan vara ett bra hot i djupled från en kant, men som inte kan hålla upp en hel anfallslinje som ensam anfallare mot stora stygga försvarspjäser som Viktor Elm.
En kan ju hoppas på det, men hade jag varit Joel Cedergren hade jag börjat fila på en spelmässig B-plan. För Linus Hallenius hade löst mycket, men han hade inte kunnat löst upp knutarna som uppstod mitt i banan på egen tredjedel. Han hade kunnat sysselsätta KFF:s försvarslinje på ett bättre sätt, men inte hindrat en frustrerad Omar Eddhari att springa ner och hämta boll i försvarslinjen som någon typ av inverterad vänsterback.
Det blir en märklig säsong, det här. Urban Hagblom har handplockat ihop ett »Dream Team« och GIF Sundsvall kommer till allsvensk seriestart som hela fotbollsallsvenskans spelmässiga gunstlingar och allsvenskans kanske näst minsta ekonomi förväntas plötsligt rulla ut lag som Kalmar, Örebro och ja, fan tro’t om det inte kommer muttras om de inte dominerar bollinnehavet mot Elfsborg.
Mot Kalmar FF blev kreatörerna i »Dream Team« – med Batanero, med Juanjo, med Pa Konate och med Omar Eddhari – överkört av ett lag som jobbade hårda, sprang mer och som satte det defensivt fotbollstaktiska på ett helt annat sätt. Det var verklig klasskillnad vad gäller presspel och aggressivitet.
Alla lag kommer inte ha Rasmus Elm-figurer som sätter varenda krossboll och hörna på kvadratmetern eller som borrar upp frisparkar i krysset – men precis alla lag i allsvenskan kommer nog försöka spela presspel ungefär som Kalmar gjorde.
Giffarna borde fundera en och två gånger på hur de ska hantera det i trettio omgångar.
Och hos alla GIF-supportrar, som dansat sig igenom en svag och förryckt försäsong med huvudet uppe bland de Intertoto-cup-kvaldrömmande molnen, bör en viss dos av den där sedvanliga pre-allsvenska oron infinna sig.