Jag och Tilde bodde hemma i IFK:s målvaktstränares paradvåning i centrala Norrköping, medan han befann sig på Mallorca för allsvenskt träningsläger.
Och han må komma tillbaka solbrun och D-vitaminpumpad, men medan han tvingades lyssna till Christopher Telo-vald house på en rosslig poolstereo så missade han en oerhört kvalitativ musikhelg på sin nya hemmaplan.

Jag gillade Norrköping väldigt mycket, så mycket att jag ibland bara stannade till, rättade till halsduken och ställde mig framför en färgglad vägg med fina motiv och bara var, samtidigt som Tilde fingrade på kamerainställningarna.
Jag hade knappt några förkunskaper alls – bodde Antti Sumiala kvar? skulle där finnas en bronsstatyett på torget föreställande hur Gudmunder Mete och Hamilton Thorp bråkar över ett parti vändåtta? jag hade ingen aning! – men föll pladask direkt för staden när vi lommade ner till det gamla textilfabriksområdet.
Sedan var allting bara väldigt bra och fint, i tre och en halv dag.

Norrköping hade fika.

Och tapas.

Och sol. Sol!!! I februari!

Och ett arbetsmuseum som jag rekommenderar åt samtliga som har en östgötsk timme över.

Och en rent grönjävlig mango- och passionsfruktschoklad.

Och jag gillade verkligen festivalen Where’s The Music. Korta avstånd, fina scener, späckade – men görbara!!! – scheman; det fanns banne mig ingenting alls att klaga på.
Och vilken musik sen.

Silvana Imam var allra mäktigast, igen. Den här gången förstärkt av en viss Beatrice Eli på scen.
Amason förtjänade en bättre publik, Annika Norlin var lika fin som på Södra Teatern (mer om det!!!), Jonte Johanssons (den skånske artisten; inte LSK-målvakten) kommande skiva lär vara fem plus och man behöver inte vara Fredrik Strage för att Kites synthslingor ska vägra sluta tvinna sig runt ens hjärnbalk.
Det kanske så småningom måste göras en spellista med allt vi hann se i helgen.
Men efter tre späckade kvällar stundar en arbetsvecka och jag måste sova. Man är ju inte 23 längre.
 
(I full transparens så vill jag klargöra att detta är ett sponsrat inlägg. Detta mediekonglomerat hade näppeligen ansett sig haft råd att besöka Where’s The Music om inte min kamrat Maths Elfvendal så generöst vigt sin del av paradvåningen åt Pirkt.se-koncernens utsända.
Stora tack för det.)