Jag var på plats på IP vid halv-elva-rycket. Patroner fanns på plats med fanor, trummor och med burköl för att förbereda ett tifo med vibbar från det tidiga 2000-talets läktarfester. Man var nog alla gånger ett trettiotal GIF-supportrar som gick och placerade ut flaggor och idkade spontana ”ark eller strajps?”-omröstningar.
När jag stack in näbben i sammanhanget fick man sig genast en harang kastat i plytet, som en del i det Stockholmsbaserade mediemaskineriet. ”Fan vad besviken jag blev när du skrev efter Hammarby-matchen!”, gastade en burkölsförsedd man med Tommy Bergersen-tesar framstickande ur den vita mössan. ”Det där måste du sluta med! Inte ett enda ord om Giffarna eller om Kennedys filmning!”, åthutade han bryskt.
Det pratades om att det var ”den viktigaste matchen på 2000-talet”, att det fanns en risk att ”höstspöket skulle leva för alltid” om nu nära 8 000 själar skulle få lomma därifrån med sloknäbb efter en påpasslig Johnny Lundberg-tå till 0–1 i sjuttiofjärde.
Urban var där också. Han är ju alltid det.
 
Jag har nog aldrig mått så dåligt på en fotbollsarena som under matchens sista femton-tjugo minuter. Inte för vad som höll på att hända på planen – Giffarna hade ju full kontroll på Landskrona; borde ha ledat med 4,5–1 med normalutdelning – utan för vad som skulle kunna hända.
En färdballad som dimper ner vid fel fot. En hörna som bufflas in i nät. Kanske några GIF-nävar som viftar efter frispark i den där kompakta tystnaden som bara ett ödesmättat 0–1-mål kan frambringa. Det ensliga ljudet av några fällstolar som slås igen när någon ska gå och varmköra bilen, muttrandes om att ”det visste man ju”, om att ”det alltid skiter sig för Giffarna”. Den för evigt fastnitade förlorarstämpeln. Det aldrig tystnande muttrandet.
Numret mindre än Gefle. 2010-scenariot. Nån släpper Oremo på första ytan. Inget folk. Ny säsong i Superettan. Halverade resurser. Nåt nyförvärv som gjort det bra på Hudiks mittfält i tvåan. 1800 på läktarna i det snöblandade regnet mot Utsikten.
Allt det där: en jävla ströchans bort.
 
Men så sätter Nermin Cisic pipan till näbben och allt – allt, allt, allt det där man gått och burit, nej!, släpat på i veckor – släpper. Det var inte eufori, inte springa-runt, inte för mig: bara lättnad. När jag kramade Joel Cedergren på gräset efter matchen så vattnades min ögongipa av någon anledning. Han sa någonting men jag kunde inte svara; jag hade tappat orden och var nära att falla ut i storskalig gråt inför det gamla kärnkraftverket. Att det kändes som sista chansen, inte för den här säsongen utan för den här klubben, gjorde mig väldigt känslosam. Det var inte bara nittiofyra jävligt obehagliga minuter. Bara att höra västra läktarn – den vanligtvis så tomma – på befallning stämma i med ett rungande ”G!”, ”I!” och hela vägen till ”GIFFARNA!” rörde mig som en finare film. Jag vet inte var den kom ifrån, Urban visste inte heller, men det kändes som att en höstvind av folklighet svepte in över IP igår kväll.
Egenfostrade ytterbackar? Malmös Champions League-framgångar? GIF Sundsvalls Idol-framgångar? Spelarnas poserande vid kände medelpadska landmärken i marknadsföringsarbetet?
Jag vet inte vad som för första gången någonsin – ja, enligt kansliet var det någonsin – fyllde IP, men någonting har börjat puttra.

Vissa bilder gör sig bättre med svett- och champagne-kondens på kameralinsen. Tommy ”Krokarm”, som han lanserade sig själv som i dagens ST, har alltså helt i mjugg spelat genom hela hösten med en spricka i armbågen; nätt och jämnt kunnat kliva av en buss i högra färdriktningen, men kunnat rädda fotbollar en gång i veckan. Allt för att inte målvaktstränare Richardsson skulle behöva dra på sig Superettan-handskarna.

Tänk lite linskondens på den här, så.
Jag träffade Urban i förmiddags, på kansliet. Han hade stämplat in vid åtta som brukligt. Han berättade om att man inför matchen pratat om att anspela på att ”Sundsvall brinner” i marknadsföringskampanjen inför Landskrona-matchen, med tanke på intresset och draget kring laget. Det blev inget av det till slut, men vi konstaterade att ”jo, nog brann Sundsvall igår” och syftade till de nära åtta tusen som höll hov på IP.
Men banne mig: det brann ju till och med bokstavligen – mitt på Storgatan, utanför segerskivan.

Finsmakarna noterar att den bengalvevande mannen till höger är ingen mindre än GIF Sundsvalls säkerhetsansvarige Stefan Lyroth. Han berättade efteråt att han var för bengaler om ”man bara gör det på rätt sätt”.
Det där var väl rätt sätt.
Skivan, ja:

Alla var där. Många av er också.
Jag har aldrig hört ordföljden ”vill du ha en selfie?” uttalas på ett mer naturligt sätt än av Idol-vane Kevin Walker.
 
Jag stannade Joel Cedergren när han reste sig från ett av de stimmiga middagsborden. Jag frågade ifall han var lycklig. ”Lycklig?”, började Joel som han så gärna börjar. ”Då måste man ju först bestämma vad lycka är”. Han gillar att skena ut i filosofiska utsvävningar, den gamle mittfältskämpen, och har gjort det sedan sina allra första tränardagar i Medskogs då han inför en bortamatch i trean mot, säg, Kuben kunde orera svävande om antiloper och lejon på savannen.
”Men det känns fantastiskt att ha skänkt lycka till så många människor”, konstaterade han leende.
Lycka är att få se Sundsvall stanna kvar och applådera sitt fotbollslag. Lycka är att folk inte muttrande reser sig för att varmköra bilen i åttiosjunde.
Lycka, kära vänner, är att inte bli besviken.