Man behöver inte vara någon bild– och färgman (fotospråkets motsvarighet till en sång– och dansman) för att få reagera på viss lokal partireklam.
Inte heller i Järfälla med omnejd, där stadsbilden förstås inte fått stå fredad mot floskelförstärkta nunor. Ni vet, det ska basuneras ut att det är ett verkligt ödesval vi står inför den 14 september: någon moderat skriver något om ”Mer pengar till skolan – mindre klasser” – men så går man tre meter till så kontrar någon sosse reptilvasst med något om ”Mindre klasser – inte skattesänkningar”.
Och så de folk– och centerpartistiska som jag sällan bemödar mig att ens snegla åt, men som jag antar avläser det korta men koncisa budskapet ”VAR DIN EGEN LYCKAS SMED!!!”.
Dessa plakat förfular förstås Kallhälls vackra centrum – men det hade nog gått mig relativt bloggobemärkt förbi om de bara inte varit så infernaliskt amatörmässigt gjorda.
Vi måste titta på ett par.
Först denna:

”Markus, har du två minuter?”
”Nej.”
”Kom igen: vi behöver verkligen en bild till ditt plakat.”
”Men ta den bara.”
”Vadå? Här? Mitt på gatan? Framför ett träd och en grå port i total grånad?”
”Ja?”
”Okej. Vad ska det stå då? Vad gillar du?”
”Sport.”
”Vad vill du ha sagt om sport? Är det något särskilt du brinner för? En timmes gympa om dagen? Förbjud pyroteknik?”
”Äh, ta nåt Erik Niva brukar säga. Han är bra.”
Hade jag varit en politisk kampanjledare så skulle jag använda mig av devisen ”gör inte plakat av bilder som är för svaga att lägga upp på Instagram”; detta alltså fastslaget av en ung man som nyligen fick två likes spritt över dryga hundratalet följare.
Den andra som lyckats irritera mitt sedan födseln inflammerade bildöga är denna:

Jag trodde, fram till nu när jag laddat upp den, att det var ett miljöpartistiskt plakat jag fotat av. Allting talar för det. Politikerna har formligen – medelst uselt entagningsfotografi – vävts in i bakgrunden med maximal kontrastlöshet. Det här är ”syns mitt ansikte? Bra”-nivån; jag pratade om Instagram tidigare – det här är en bild som inte ens tillåtits se dagens ljus på min obefintliga Pinterest-profil.
Det här är omöjligen en bild som är tagen med någonting annat än en mobilkamera. Inte ens en ny utan en riktigt gammal sådan:

Den kontrastlösa näbben smälter in i bakgrunden som vore den moderate kommunpolitikern en murgröna. Skulle han kallas in till fronten (i en dystopi där ”Mindre klasser – mer resurser!”–sidan förklarat inbördeskrig mot ”Mer lärare – inte skattesänkningar!”–sidan) och bli skickad ut på något sorts smyguppdrag i skogen så skulle han ju baserat på den här bilden inte tilldelas den dräkt som alla andra förses med:

Däremot skulle de övriga soldatkollegorna vid fronten förses med inte bara ovanstående dräkter utan dessutom Spånga-moderatens urklippta murgrönskande ansikte från plakaten, att sticka hål i ögonen på och applicera över näbben.
Jag kommer, medan jag skriver det här, på att jag faktiskt har en murgröna hemmavid. Men nej: inte ens med datorns begränsade webbkameras hjälp och inte ens då murgrönebågen böjer sig runt mina kala skalpkonturer kan jag lyckas frambringa samma kontrastlöshet och verkligen bli ett med plantan:

Jag formligen poppar ju i jämförelse. Man kan stirra ner i varenda por på den där snoken som vore det bottenlösa brunnar.
Då ska vi ha i åtanke att webbkameran genom mina uppväxtår bidragit till några av mina bästa profilbilder just på grund av dess suddighet; blämmor som kunnat döljas med hjälp av minutiös ljussättning (och ett och annat Paint-klick? Ja, det kan erkännas nu; inför familj och vänner) på bra hårdagar (jo, dessa har funnits).
Men den här kontrastlösheten?:

Med dagens teknologi måste den här bilden – som tryckts upp på plakat som sedan tapetserat hela orten – ha fotats i en enda tagning. Med en sko.