Den lågintensiva uppdateringen beror inte på den tryckande baltvärmen – Pirkt.se står över meteorologin – eller ens på det faktum att jag genomfört ett nattskift.
Nej, redaktionen går och suger – suger, som ett girigt borgarkid på privatiserad vårtgård – på ett erbjudande kring portalens framtid:

Visst skulle det vara fint att få surfa in på sin sons .com-portal, mamma?
En gång i tiden hade jag någonting att erbjuda. En gång i tiden hade jag svansföring nog att försöka peka på vad som var rätt eller fel, oftast fel; nästan alltid fel?, med GIF Sundsvall. Det kunde locka tiotal och åter tiotal läsare som ville komplettera sin Rolle Engström-världsbild. När jag ser tillbaka på mina pennmässiga utsvävningar om något decennium så kommer dessa vara de Gyllne Åren.
Jag har tappat det. Jag gör folk – i tiotal!!! – besvikna nu när jag måste konstatera att jag sitter på en nattbuss och inte alls känner för att bjuda på någon närmare obduktion av J-Södra-debaklet.
Jag vill lyssna på ”The Surburbs” i sin helhet och komma hem till Tilde.
Jag ringde säkert omkring femtio gånger till olika AIK-spelare ikväll – sex gånger var till de åtta-nio största profilerna? – utan att få ett enda svar. Skickade sms, lämnade meddelanden, bad på barskrapade knän om ett citat kring de få vilodagarna inför Astana borta; ingenting.
Gränsen mellan att vara motarbetad av det allsvenska etablissemanget och att helt sonika vara en undermålig reporter är inte så hårfin som jag skulle vilja göra gällande.
När någon säger att ”det är inte min grej” eller ”det är inte det jag är bra på” så är de ofta bra på någonting annat.
Man kanske skulle hitta sig en sån.