Det var, som ni förstår, en viss skillnad i redaktionsnerv och –puls – från gårdagens galna, ja!, galna!, VM-crescendo till kvällens notisletande.
Måndagen var, målkavalkaden på Nya Parken (Norrköpings egna Park Arena-debacle till namn) till trots, så pass avslagen att spela en pekpinnesvevande biroll. Jag och kollega Andreas Käck skulle dela ut skolbetyg till samtliga 32 VM-länder.
Jag nämner detta eftersom en pigg redigerare vid namn Marcus Hassel i samma veva tog sig friheten att frilägga mitt huvud – ett fritt flygande ägg av trassligaste märke, framvärpt av stillastående båshöns – och applicera detta på en synnerligen fryntlig gammal lärarkropp. Att på sin historiskt första halvkropps-byline-bild lanseras som en ung, men skallig!, man som hunnit lägga på sig den sortens vetelängdsfysik som vanligtvis kräver ett dussin år i kommunala skolfikarum: det är en oerhört lynnig profilering.
Man är som sommarvikarierande reporter maktlös mot alla typer av redigeringsmässiga ärekränkningar, det är mycket tydligt.
Jag har väl ännu inte (hoppas jag, det vore oklädsamt) rekommenderat er att köpa tidningen på grund av mina bidrag; men jag undrar om det inte är värt att lägga en guldpeng eller två på ett rosa blad imorgon. Jag tror att ni – som vid det här laget lärt er att finna glädje i min misär – skulle kunna uppskatta denna ovälkomna fryntlighetsförvanskning av min person.
Att VM är över behöver inte vara slutet; det kan vara en början.

Ikväll var estländska Nömme Kalju åter i seriespelet efter Europa League-succén där man besegrade isländska Fram – och Tarmo Neemelo, den baltiske lånemurbräckan, var åter i spel efter skadebekymmer.
Pirkt.se är inte mycket – men den är, vågar jag lova, den enda portal som har ideella krafter satta på att nattbussledes ögna igenom estländska ligalags Facebook-fotoalbum i jakt på livstecken från gamla Superettan-profiler.
Jag har under några veckors tid – sedan jag googlade på ”Tarmen”, i Baltikum kallad ”Björnen”!, och återfann honom i det kontinentala tröjnumret 99 i ett Europa-kvalande lag – funderat kring ifall detta kan vara ett karriärdrag.
Att lansera sig själv som en baltfotbollens Simon Bank; spendera tre månader per år, inte på den franska rivieran, utan i en gråare etta i Kilingi-Nömme där man går ner på, inte cafeterian, utan det lokala ölcaféet där man på knagglig skolestniska språkar med diversearbetarna och med yviga gester försöker göra sig förstådd kring varför Ingemaar Teever aldrig lyckades i Öster. Sälja hem korta notiser till Mittmediakoncernen vid Tarmo-framgångar, applicera baltisk spelbolagsreklam inbäddad i kåserierna på Pirkt.se: precis så att det går att hålla sig finansiellt skvalpande.