Jag vaknade upp som en däven mårdhund imorse, men möttes vid uppvaknandet av denna än mer glädjande än kaloristinna åsyn.
Och tillvaron kan faktiskt, mediokra artiklar och fotbollsintellektuell osämja med Simon Bank till trots, vara oerhört fin.

Om man bara har en dylik att tillgå. Titta; så intet ont anande hon är här, på väg till Sundsvall.

Vi åkte ju norrut i onsdags för att rensa ur Tildes, nu till ockerpris sålda, lägenhet i Sallyhill. Sträckan Stockholm–Sundsvall är, som ni vet, omkring 38 mil: men visste ni också att sträckan kan mätas i omkring tjogtalet passagerar-sätes-selfies?

Ni vet vad man säger: man kan ta tjejen som läst ett par terminer fotojournalistik från Sundsvall men man kan inte ta Sundsvall från… äh: jo, vi rensade ut allt. Gick jättebra. Inget kvar.

En intet ont anande Tilde, var det ja: jag har nu, under en långdragen, närmast omärkbar process, lyckats genomföra en mjuggbodelning i flera etapper.
Det är en del i en ny typ av flamländsk sol-och-vårar-konst som går ut på att tunnhåriga män uppvaktar alldeles för vackra möer i åratal innan de en dag bara försvinner med allt husgeråd; och så sitter den molokna kvinnan där och gråter ut i Malous morgonsoffa om hur hon inte längre har några durkslag eller rivjärn.
Vi hann klart redan på torsdagen, vilket gav oss tid att ägna på ren förlustelse under en två-dagars-semester.

Jag har, Tilde räknade, femtiofem myggbett på mina två underben.