Jag har väl alltid bara egentligen varit principfast kring en enda ståndpunkt kring min egen person; att jag är en ryggradslös hycklare.
Hur många gånger har jag inte i nidalag* vevat om, inte podcastformatet i sig; det kan vara lysande, men om hur det omöjligen kan finnas behov av att en helt vanlig snubbe ger sig in i den mediala leken enkom med programpunkten att ”snacka lite skönt i en timme”. 
*= Nidalag: ordalag av nidkaraktär. 
Det finns människor som ska ha en podcast tillsammans, det finns andra människor som bör bli intervjuade i en podcast; jag har bara väldigt tydligt förstått att min habila ++-persona inte faller in under någon av dessa.
Jag har försökt lova mig själv att aldrig någonsin börja tro att det finns ett allmänt intresse i att höra en timmes ”skönt snack” med mig. Att aldrig spela in en podcast.
(När jag skriver på denna portal är det skillnad; det går förvisso inte att tala om ett ”allmänt intresse”, men jag vet, när jag sätter mig för att skriva ett inlägg, att om jag inte ringt min mor på ett par dagar så kommer hon att bli orolig – en oro som lindras av ett blogginlägg.)
Nåväl. I förrgår kom så Oskar Månsson, den Schibsted-uppburne krönikören som slänger formuleringar och tjugolappar kring sig i den mediala etikens gråzon, fram till mig och frågade ifall jag inte ville vara med i hans podcast.
Och här är vi nu. Den finns även att tillgå på iTunes samt appen Podcaster.
”51 procent fotboll”, inte sällan benämnd som ”folkets podd”, brukar Månsson spela in med den karismatiske allsvenske tyckaren Robert Laul. Nu, när ämnet var Superettan, viktades tomrummet efter den Brasilien-flyktade Robert Laul med såväl mig som Kristoffer Bergström.
På mitt utskrivna A4 till körschema stod under ÖFK-punkten ”Erik ger oss hemlig info” samt under GIF-delen ”Erik analyserar laget: blir det uppflyttning?”. 
Jag lyckades med ingetdera av dessa uppsatta mål.
Men jag lyckades nämna Markus Senften och spekulera kring ÖFK-klubbchefen Daniel Kindbergs militära Pensionat Björnen-tydlighet.
Det är, i detta podcastens och vevandets tidevarv, kanske något.
(Om ni nu vill ta er tiden att för alltid förstöra denna portals berättarröst för er själva; sluta inte att lyssna under podcastens första två minuter. Jag, som inte tänker lyssna, anar att min röst låter hemskt nervös under presentationen: som vore jag den minst podcastkompatibla människan på denna planet.
Jag var, inte nervös, men upprymd: att säga de första meningarna var lite som att gå fram och lägga en straffspark i ett avgörande skede. I alla fall med mitt trassliga psyke:
”Nu händer det här, oj, nu springer jag fram mot bollen, ska jag ändra mig?, kan jag backa tillbaka?, åh, kan jag lägga en straff?”
De tankarna rusade omkring i huvudet samtidigt som jag stapplade fram de första meningarna; tänkte inombords att ”kan jag det här? är jag en podcastperson nu? vad säger jag nu? ÄR DETTA INNEHÅLL DET JAG SITTER OCH SÄGER?!”.)
 
Det borde finnas en speciell vagn på pendeltåget – likt långfärdstågens tysta eller djurfria avdelning – för podcastinspelare. Där alla kan sitta och gaffla i mun på varandra, fyra av överdimensionerade skrattsalvor och dunka varandra i ryggen; så att man slipper ta sig ur bubblan och ut i den bistra verkligheten där man mest sitter och oroar sig för vad man kan ha slängt ur sig för oförskämdheter i detta sammanhang som Jan Helin ansvarigt utgivit.
 
Direkt efter podcastinspelningen tog vi oss, alla tre podcastinspelare, en längre lunchsittning på lokal. Det åts med pinnar, folk vevade med hela handen och beställde vrålandes in mer pankodränerade små kycklingvingar, det togs in kaffe, det dracks bubbelvatten i flaskor; det var ett evigt skrålande, skrålande och magmunnamässigt förlustande.

På kvällen var jag sedan på feministiska rapparen Cleos musikvideosläpp på F12 i ett fortsatt skålande och förlustande in på småtimmarna. Jag har förstås reppat fem-rappen sedan jag – när alla andra stod och lyssnade på Five i musikbutikernas väldiga CD-kopplade lurar – hämtade ut Fevens tidigare outgivna b-sidor på kassett, under disk, på Rocks i Birsta. Det var kul att se att så många nu hakat på.
Ojvoj. Dessa nya, dyra podcastvanor: denna nya, rumlande!, podcastlivsstil.