Detta är Örebro Slott i all sin skymningsprakt. Många vet att det är beläget fint intill vattnet i Örebros centrum, men vad få känner till är att det byggdes så sent som 2001 till ära av Mikael Danielssons 1000:e inåtskruvade högerhörna på Eyravallen.
Jag var i Örebro igår kväll. Skrev ÖSK–DIF. Och jag har kommit inte kommit hem än.
Ja, jo: rent fysiskt har jag ju befunnit mig i Stockholm sedan i lördags morse – men jag klev på jobb igen direkt när Örebro-Stockholm-tåget lade till vid centralen, och rent psykiskt har jag svävat mig kvar i ett närkiskt töcken hela helgen.
Det var årets andra besök i Örebro, ni kanske minns hur SJ lämnade mig skrikande och fäktande därhän senast, och jag vill nu kosta på mig en kort recension av staden:
Örebro är en stad där man kan plocka på sig tre små rätter med dubbelpipig såssnipa till tonerna av 55 kronor. Örebro är därmed per definition en fin stad.
Efter att ha slafsat i mig detta medhavda skrov eskalerade ätandet.
Örebro SK och Djurgårdens IF bjöd på en av den allsvenska säsongens hittills blekaste och händelsefattiga halvlekar – då plockade ÖSK:s pressfolk fram rigorösa räkmackor till pausfikat.
Som för att kompensera, får vi anta.
Det var sådana mängder av kräldjur mellan de svårhanterliga bröden att jag satt med en ”Jerkstore”–comeback i bakhuvudet, beredd på eventuella ”the ocean called”-vitsar.
Så såg jag ut. Fast med glassen utbytt mot räkor och majonäs. Och med tre små med tillhörande dubbelsåssnipa innanför västen.
Och när jag efter sju olika spelarintervjuer – jag trevade lite efter vinkeln eftersom alla vägrade prata väder och jag därför inte hade täckning för en ”Skymning över Behrn Arena när DIF vann”-vinkel – letade mig ut ur katakomberna så… ja, då såg jag ett Max torna upp sig i ena änden av arenan.
Sagt och gjort: jag klev in och beställde mig en ”lyxshake”; en grädd- och fettupplevelse som kloggat igen artärerna på den allra mest kärnfriska orienterare på nolltid.
Jag ådrog mig närmast andnöd på vägen hem till min lilla skrivarkabyss i hotellobbyn; hela jag var stakad till bredden av frityrolja, majonäs och gräddstuvning.
Måtte jag aldrig komma ut på vägarna med någon sorts regelbundenhet.
Jag vill inte ådra mig den sportjournalistiska rondör som verkar så lätt att lägga sig till med.
En gång.
Jaha: jag trodde ni frågade hur många gånger jag blev misstagen för Kristoffer Bergström i Behrn Arenas katakomber?
En gång.
Minns ni att dåvarande pirkt.blogg.se förra våren anlitade en filmrecensent? Anton Svensson levererade ett par gånger kärnfulla filmrecensioner med tillhörande betyg på en egen sida i den icke-existerande pappersupplagan:
Jag träffade Anton, som nu är bosatt i Örebro, under min fredagsvisit. Vi åkte dessutom samma tåg hem på lördagsmorgonen.
Han studerar nu till filmkännare.
Det känns så bra att det var vår portal som upptäckte honom och gav honom chansen.