I går var min sista kväll och natt på det femdagarsskift jag känner som fredag–tisdag. Jag tror att det är det tyngsta: att kliva in på jobbet precis när alla andra tar helg – och sedan jobba in på de heliga onsdagssmåtimmarna.
Hur som helst: på måndagskvällens nattbuss märkte jag att mitt Netflix på något märkligt sätt har börjat fungera prickfritt längs de krokiga vägarna förbi Elektronikhöjden, Tånglöt och Slukhål.
En ny nattbussvärld öppnade sig och jag unnade mig omgående den kritikerrosade stumfilmen The Artist.

Jag tror att det är ett av mina starkare filmögonblick, faktiskt: när… ehm, någonting finstämt händer i svartvitt på skärmen – samtidigt som en tonårig flicka står och spyr i papperskorgen en meter framför mig.
Finkultur ska alltid – det här är något jag känt starkt för sedan igårkväll – konsumeras i fulmiljö.