Idag ska jag deklarera för mitt första år av enskilt näringsidkande.
Det är att likställa med att man har en liten spontan myntstapel på köksbordet under en längre tid: varpå man en gång bestämmer sig för att ”nej, man kanske skulle kolla hur mycket det är i den där stapeln: man kanske skulle kunna gå och köpa sig en isglass”, varpå man river ner polletterna och snabbt räknar samman och finner att ”nej: där fanns ingen isglass att hämta”.
Men likafullt känns det som att jag står och balanserar på den ekonomiska ruinens bransch; att det är väldigt nära förestående att hela min person försätts i ekonomisk konkurs.
Jag är förstås orolig över detta. Min person har med jämna mellanrum satts i social konkurs: men just den ekonomiska har jag undsluppit.
Så många blanketter. Så många uppgifter.
Det känns, inte bara på vårt gemensamma hårfäste, som att jag är Terje Övrebö – och att Skatteverket är Michael Ballack: