Jag får i princip inga mejl till min Aftonbladet-inkorg (erik.lofgren@aftonbladet.se, för övrigt). Det jag skriver är korrekt och lättsmält: textmässig mannagrynsgröt.
Ingen kärlek, inget hat – inte ens ett påpekande.
Men så skrev jag om en speciell match i såväl webbkanal som rosa print – och då strömmade det till.
Jag skrev om GIF Sundsvalls hemmaseger mot Hammarby.
Jag fick flera arga mejl som ifrågasatte ”hur jag kunde skriva om Hammarby”, som inkasserade andra raka förlusten, ”när det var Giffarna som vann matchen”. Jag var del av en ”media som bara bryr sig om Stockholm”, jag ”hade uppenbarligen inte satt min fot i Norrland” och mitt psykiska och intellektuella välstånd ifrågasattes.
Nya tider.
Jag hade velat länka dem hit, men nej: det hade varit till liten nytta. Denna portal är för stunden till högst marginell nytta generellt: allt lajvande (med tangenter och tv-skärm, inte med svärd och kåpor) å Sportbladets vägnar har klämt in mig i en språkdräkternas one-piece.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den och åter tycka mig ha någonting (vad som helst verkligen) att säga. På måndag blir jag ledig igen;  kanske kan jag då sprätta upp den i sömmarna.
Tills dess stiltje.