Det skulle ju vara luftigt, glättigt och härligt, det här inlägget. Något om en nystart, då jag skaffade kort på Friskis imorse och genast späkade min kropp som vore jag ett dagisbarn på Hälsans Förskola.
Jag tänkte berätta om hur en Medelpadsbördig pensionärstant kom fram till mig och gav mig en ”vilken fin tröja”-kommentar. Jag tänkte berätta om hur vi pratade om sommarstugor och IT-jobb och någonting om hur samtalet tyvärr tappade fart när jag förklarade att jag inte kände Kevin Walker.
Och så tänkte jag skriva något om att pensionärsträningen är den enda riktigt vackra träningen: men det, det!!!, har jag inte ork för nu.
Jag skulle nämligen lista denna måndag som en av mitt livs tio tyngsta dagar. Ha då i åtanke att jag förvisso inte haft ett särdeles tufft liv, men likafullt.
Jag måste åka hem och omkalibrera hela min bild av mig själv; en bild som inte direkt har marginal för ytterligare nedmontering och förminskning.
Och det här skriver jag om i min blogg: samma blogg som haft exakt (på pricken exakt!!!) lika få läsare i fyra-fem års tid: legat och dansat kring fyraprocentsspärren i det lilla upptäckningsområdet ”män som är intresserade av GIF Sundsvall”.
Jag borde ha förstått.