Med gårdagens flerfrontsbedrövelser i färskt minne vaknade jag på måndagsmorgonen upp till att en VVS-reparatör plingade på dörren. Jag klädde på mig, öppnade, hälsade – och åtta, nio minuter senare hade jag satt en kråka på hans papper och därmed betalat 1 500 kronor.
200 kronor för en ny spolarm – 1300 kronor för några minuter av hans tid.
Jag hade kunnat få en personligt skräddarsydd niominutersshow av Joe Labero – ett slags gyckel-lapdance* – för de polletterna.
*= Påminn mig om att patentsöka detta begrepp.
Och på onsdag ska jag, efter två jobbnätter, åka upp till Sundsvall för att lyssna på hur det går för alla andra praktikanter och, inte minst!, hur många och långa sommarvikariat mina klasskamrater har lagt rabarber på.
Jag behöver avreagera mig och alldeles strax ska jag gå ner till det lokala gymmet (tyvärr inte Kallhälls Atletklubb, utan Friskis & Svettis Kallhäll-filial) för att svettas ur all olycka – men här kommer bloggavreaktionen i bildform; som en påminnelse om att allt inte är onödiga VVS-kostnader, praktikseminarium och ond bråd fotbollsdöd:





Bortom all extern bedrövelse är allting mycket fint.